Appikollaps nu

Appikollaps nu

Ylwa Karlsson

Jag är intresserad av alla former av berättande även om jag föredrar att skriva noveller och framföra muntliga berättelser för publik.
År 2013 var jag med i två antologier Vildsint Gryning och Översinnlig njutning (i den sistnämnda under pseudonymen Mary-Linda Månhjort).
I år kom jag på tionde plats i Kapitel 1:s ”Fångad av lust”-tävling och min novell ska vara med i den kommande antologin.
Jag kom också på tredje plats i Novellracet 2013.


Cloudiel, Vädrets Ängel, suckade och lade på luren på sin mobiltelefon. Molnsupporten svarade inte. Det hade de sällan gjort det senaste året. Antagligen var det kaos ute på fältet just nu där de försökte komma till rätta med problemen manuellt.

Cloudiel suckade ännu en gång ännu djupare. När de datoriserade Jordens vädersystem trodde de att de tidigare problemen skulle vara lösta. I stället hade det blivit tvärtom. Dataprogrammen hängde sig ofta, eller gick ner utan förvarning. Ett problem blev ofta orsaken till kedjereaktioner ingen hade kunnat föreställa sig. Ett argument när man gick över till datorer hade varit att många änglar skulle bli fria att syssla med andra av Jordens problem om de inte behövdes till vädersystemet. Men aldrig hade så många änglar behövts till att fixa till vädret som nu. Ännu en tung suck slapp ur honom.

Det knackade på dörren och Cloudiel ropade: ”Kom in” utan att se bort från datorskärmen. Någon kom in, men sa inget så Cloudiel försökte få datorn att reagera genom att slå på den, men inget hände. Hela systemet verkade att ha hängt sig.

Slutligen hördes en försynt liten harkling och Cloudiel fick syn på en liten ängel som stod och snurrade sin gloria nervöst i händerna.
”Åh, Store Cloudiel”, började den lilla ängeln stammande. Cloudiel nickade åt den lilla ängeln att fortsätta utan att ta ögonen från skärmen.
”Eh, vi har fått ett nytt problem”. Ängeln snurrade glorian allt häftigare i sina händer. Han vågade inte att möta blickarna från Vädrets Ängel som blivit allt mulnare.

”Vad är det nu då som har hänt?” sa Cloudiel för han betvivlade att det kunde bli värre. Han ångrade den tanken när den lille ängeln fortsatte:
”Jo, det var så att några vikarier från Änglabemanningen, ja, de hade inte jobbat så mycket med bildprogrammet tidigare och tänkte fel med storleken lite grann, så det blev inte riktigt som det var tänkt och när de försökte korrigera det hela …”
”Vad har hänt?” sa Cloudiel utan att kunna dölja sin irritation.
”Eh…jo, det blev bara en halv himmel”.

Ängeln stirrade ner på glorian i sina händer och för första gången sedan han kom in på kontoret snurrade han inte på den.
”En halv himmel?” sa Cloudiel klentroget. Cloudiel hade ett svagt minne att ha hört någon mänsklig folksaga om en klantig skräddare. Fast den gången bidde det inget. Frågan var om en halv himmel var bättre än ingen alls.

Den lille ängeln fortsatte:
”Människor har upptäckt det hela och samlas i massor och diskuterar vad som kan ha hänt. Det är överallt i deras medier nu”. När man inte tror att något kan bli värre, så kan det visst det, tänkte Cloudiel surt. Snart skulle nog Chefen höra av sig. Den Stora Illusionen var på väg att brytas och han hade ingen aning om hur han skulle kunna ordna upp situationen.

Ängeln hade börjat att snurra intensivt på sin gloria igen och såg ner i golvet. Cloudiel stirrade på honom och visste inte vad han skulle säga eller göra just nu. Helst av allt kände han för att flyga hem till sin lägenhet i Sjunde Himlen, sätta på Änglakören, sjunka ner i sin fåtölj med ett glas Angelus spiritus i händerna och glömma bort den här dagen. Precis just då ringde mobiltelefonen och väckte honom ur hans tankar. Det var Molnsupporten. Han fick ta ett problem i taget.

”Tack”, sa han till den lilla ängeln som tacksamt lade glorian tillbaka på sin plats svävande ovanför huvudet, och smet ut. Han svarade i mobiltelefonen:
” Jag hoppas att ni har löst problemet nu för jag har försökt få tag i er hela sommaren!”Det var tyst i andra änden av uppkopplingen i vad som tycktes vara en oändlighet. Till sist röt Cloudiel:
”Har ni fått molnen att röra på sig än?!”

Det blev tyst en stund igen och så kom det en viskning, som knappt hördes för alla tilltagande störningar på linjen:
”Jo, eh, molnen rör på sig. Fast vi råkade nog ta i lite för mycket så när det lossnade så blev det lite för stor snurr, så det bildades några orkaner och tyfoner och…”

Samtalet bröts och Cloudiel stirrade på datorskärmen där inget alls rörde sig. Säg aldrig att inget kan bli värre. Det kan det, tänkte han bistert. Till sist beslöt han sig för att gå och hämta en kopp Hallelujahkaffe och en bit Änglakaka. Utifrån Kontrollrummet kunde han se hela Jorden och han kunde tydligt se den halva himlen. Han kunde också se orkanerna och tyfonerna röra sig i sina galna, extatiska virvlande danser över haven.

Han var så inne i sina problem att han nästan blev omkullsprungen av en fnittrande grupp Duggänglar som sprutade vatten på varandra med sina sprayflaskor. Cloudiel torkade av sitt ansikte med baksidan av handen och konstaterade buttert att en bit av Änglakakan hade blivit uppblött i ena kanten. En ängel reste sig upp från sin arbetsplats och kom fram till honom. Det var Haliel, Datorernas Ängel.
”Vi har hittat felet nu”. Han gjorde en paus och såg ut över världen där Månen och stjärnorna just nu gick i nya banor som de inte hade haft förut. En kall kåre löpte längs med ryggrad och vingspetsar på Cloudiel.

Nej, det här var definitivt inte en bra dag i Himlen. I bortre delen av Kontrollrummet kunde de se en stor skärm som visade mänsklighetens nyhetssändningar. Upphetsningen och skräcken var stor. Haliel såg på honom och Cloudiel ville inte höra vad han hade att säga, men Datorernas Ängel fortsatte obarmhärtigt:
”Allt började med den där upphandlingen vi gjorde av det nya datasystemet. Vi har lyckats spåra det via alla upphandlare och leverantörer till Helvetets dataavdelning. Märket FAN borde ha varnat oss. Datorerna levererades med virus, trojaner och annan skadlig programkod redan från början. Ett av virusen som ställer till den här oredan har fått det passande namnet Karmageddon 2012″. Haliel svalde så det hördes.
”Sedan var det den där populära appen från Appikollaps nu som många har laddat ner till sina mobiltelefoner.

Många har laddat ner spelet AA och DD och även där har det funnits ett virus: ”666”. Trots att Cloudiel var trött var han ändå tvungen att fråga:
”Vad står AA och DD för”? Haliel såg besvärad ut. Han var medveten om att dataspel inte var Cloudiels gebit. Han tillhörde Den Gamla Änglaskolan mer.
”Angry Angels and Dancing Demons. Ett riktigt roligt spel”. Han tystnade när han såg att Cloudiels ögon var på väg att börja skjuta blixtar.
”Änglarna skjuter blixtar och slåss med brinnande svärd mot demoner som kastar eldklot och fäktas med eldgafflar. Mycket populärt både Här Uppe och Där Nere just nu”. Han tystnade innan han fortsatte:
”Andra problem, minst lika svåra, har orsakats av semestervikarier och praktikanter som saknat tillräcklig introduktion, utbildning eller erfarenhet. Själva omorganisationen är huvudorsaken”. Båda änglarna tystnade.

”Vi vet båda vem som kommer att få skulden för det hela”.
”Japp”, sa Haliel. ”Han kommer inte att bli glad”.
”Nej, det kommer han inte”, sa Cloudiel. Han hade tappat sugen och kastade den nu halvt uppblötta Änglakakan i papperskorgen på väg in på sitt rum igen. Haliel såg efter honom och tänkte att han var glad att han inte var i Cloudiels vingar.

Cloudiel vilade tyngden på den andra foten. Han hade avlagt rapport om vad som hade hänt och såg nu oroligt på Chefen där denne satt på andra sidan av sitt skrivbord i tystnad. Skulle han få en flygtur liksom Lucifer hade fått för några tusen år sedan? Det hade visserligen varit i Chefens ungdom när De Gudomliga Hormonerna brusade i Honom, innan han blev Fadern, lugnade ner sig och fick andra prioriteringar, men kanske skulle det hända idag igen. Så började det att rycka i Chefens mungipor och så började han att skratta. Cloudiel såg förbryllad på. Chefen skrattade så skägget och magen hoppade och tårarna rann. Efter en stund så lugnade han ner sig, reste sig värdigt upp och torkade tårarna i ögonvrårna.

”Så roligt har jag inte haft på mycket, mycket länge. Seså, Cloudiel, var inte så allvarlig. Jag skapade humorn också annars skulle livet bli ganska outhärdligt för alla. Har du spelet AA och DD någon gång? Inte? Förbaskat roligt spel.”. Chefen kom fram runt skrivbordet och lade sin hand på hans axel.

”I vilket fall så är det nog dags för människorna att få ta del av Den Stora Hemligheten nu. Den har de ju försökt få reda på i tusentals år på alla möjliga sätt och vis”. Chefen log ett snett leende och försiktigt började han att styra honom mot dörren.
”Bara en sista sak: kan jag visa mig så här framför människornas kameror? Eller borde jag uppsöka Hairiel, Frisyrernas Ängel först?”
”Ni ser alltid bra ut Chefen”, svarade Cloudiel som kände hur spänningen i kroppen lättade. Benen vek sig nästan under honom.

Chefen log och slätade ändå till Den Vita Gudomliga Särken och skägget för säkerhets skull.
”Förresten så har jag ett nytt projekt på gång. I ett avlägset hörn av universum finns en liten planet som precis har fått medvetet liv. Egentligen skulle det ha väntat några år till, men när vi nu snart har några miljarder nya änglar som behöver jobb så söker jag en projektledare till det hela. Kanske du skulle vara intresserad Cloudiel? Ja, du behöver inte svara mig nu direkt. Det kan vänta till i morgon. I morgon är det verkligen början på något helt nytt för mänskligheten”.

Och så vandrade Chefen och Cloudiel ut från Kontrollrummet för att möta mänsklighetens frågor. Men det är en helt annan historia som det brukar heta.

Till startsidan