Askungen

Askungen

Håkan Lindgren

Håkan Lindgren är bankmannen som flyttade till Paris 1998 och som numera arbetar i Luxemburg. Med sin novell ”Lunatique” vann han i februari 2013 Kapitel 1’s NovellRacet och i mars blev hans ”Mr. President” medlemmarnas val i Månadens Novell på temat ”Fångad av lust”. Håkan är i färd med att färdigställa sin relationsthriller ”Mannen som saknade skärpa”, parallellt med en fristående fortsättning, ”En fallen man”.

”Sitter du nu och håller i din gamla låda igen, Sofia”, sa biträdet vars namn Fia aldrig lyckades lära sig.

Hon tänkte inte svara, vad skulle det tjäna till? Det dumma mähäet skulle ändå aldrig förstå någonting, hon ville bara att Fia skulle sitta rakt upp och ned och inte störa henne och alla de som arbetade på hemmet. Som om det inte var Fia och de andra som gav dem alla sitt arbete.

Fia hade sluta att försöka vara alla till lags. Om hon bara satt och tittade rakt ut skulle det komma någon annan och fråga varför hon inte tog sig för någonting. Kunde man inte få vara fred och rå sig själv när man var över nittio? Hur gammal var det nu hon var? Hon var född 1917. Vad var det för år i år? Fia mindes inte riktigt, men det spelade förstås ingen roll om hon var nittiotre eller nittiofem. Eller nittiosex? Och när skulle människan lära sig att hon hette Fia, inte Sofia? Det var bara ytterligare en anledning att hålla tyst när hon blev tilltalad.

Hon smekte sin lilla ask, sin skattkammare. Det var det enda stället där hon kunde få ha någonting ifred. Annars skulle det städas hela tiden, och rotas i hennes saker. Ändå var det skitigt överallt, det var ju märkligt.
Fia hade skrinet med sig ute i allrummet också, och i matsalen. Fia skulle aldrig få för sig att öppna det med någon annan i rummet, men asken gav henne ändå en trygghet, vart än hon befann sig.

Äntligen var det dags för eftermiddagsvilan. Fia älskade stunderna när hon visste att ingen skulle störa henne.

”Kom Fia, så skall jag hjälpa dig”. Lena var snäll. Lena var tillräckligt skärpt för att komma ihåg hennes namn. Därför mindes Fia också hennes.
”Tack lilla Lena. Du är snäll, du. Är klockan redan så mycket?” Fia låtsades lite mosigare än hon egentligen var, man visste aldrig när det kunde komma till pass.
”Javisst, tiden går så fort.” Lena nynnade när hon körde Fias rullstol mot rummet.

När Lena hjälpt Fia upp i sängen, Lena var stark och Fia vägde inte mycket dessa dagar, och försynt stängt dörren, lutade sig Fia tillbaka en kort stund. Fia letade efter den elektriska dosan till sängen och hittade knappen som hjälpte henne upp i sittande ställning. Hon tog den lilla nyckeln som hängde i en liten kedja runt halsen, och låste upp skrinet.

Hennes liv fanns däri och vad hade hon därutöver? Anders förstås, hennes älskade pojk, men hur ofta kom han på besök? Fia klandrade honom inte, Anders bodde långt bort och så hade han sin familj.
En liten lock från Anders, hans första hår. Tänk så mjukt det var. Fia lät locken smeka de krokiga fingrarna innan hon la tillbaka den i sitt lilla kuvert av pergamentpapper. Och hans napp. Som han hade skrikit när hon tagit den ifrån honom, men hon hade varit tvungen, annars skulle han ha blivit mjäkig och se nu hur duktig han var. I Amerika bodde han, minsann.

Mammas ring låg där också. Förr hade Fia alltid haft den på sig, men när hennes fingrar blivit knöliga och stela hade hon fått lägga av sig den. Ett tag hade hon funderat på att ge den till Anders fru, men Mary-Kate hade aldrig ens varit här och träffat henne, aldrig ens varit över i Sverige, såvitt Fia visste. Då fick det vara.

Och så brevet. Brevet från hennes Karl. Brevet från hennes älskade. Från Anders pappa. Tänk att de två aldrig fått träffas. Fia tittade på kuvertet som trots åren inte var slitet, trots alla gånger som hon hållit det i sin hand, öppnat och förslutit det. Sofia, stod det. Sofia, trots att han alltid hade kallat henne Fia.
Fia öppnade kuvertet, för tusende och tusende gången sedan hon fått det. Egentligen var det ett vykort, ett som Karl säkert haft liggande, med en vacker bild på en stad som hon aldrig vetat vilken det var.

Fia hade varit hushållerska hos den fina familjen Duval, liksom hennes mor före henne. Redan när hon var tolv hade hon börjat hjälpa till och hon visste att familjen uppskattade henne, precis som de älskade hennes mamma.

Karl var yngste sonen i familjen och bara ett år äldre än Fia. Tänk så stilig han hade varit, så ivrig och ändå så ömsint. Karls syskon hade varit många år äldre än han själv, så Fia och han hade blivit vänner och brukade leka i den stora parken bakom huset. Åren hade gått och Herr Duval hade så småningom skickat iväg Karl på internat, precis som han gjort med Karls bröder. Under hans första ledighet hade allting varit som förr, de hade tillbringat all den tid som Fia inte arbetade tillsammans.

Sedan hade Karl förändrats. Han hade hållit sig undan och sagt att han behövde läsa, att han behövde tänka. Någon gång hade han haft vänner med sig och då hade han helt och hållet ignorerat Fia. Men hon hade förstått, det var normalt att han inte kunde visa sina klasskamrater sin vänskap med en tjänsteflicka. Fia hade aldrig klandrat honom.

Så hade den dag då Karl fyllde arton kommit. Det hade varit jullov och han skulle vara hemma i två hela veckor. Han hade sett ännu mycket bättre ut än tidigare, mer muskulös, manligare, och han hade låtit växa en liten mustasch. Till en början hade han bara hälsat avmätt på henne, men när de andra familjemedlemmarna inte var i närheten hade han sagt till henne att han saknat henne. Han hade längtat efter henne. Fia hade blivit alldeles svag och hon hade fått kämpa med lugnet när fru Duval dykt upp från ingenstans. Kvickt hade hon fortsatt med sina sysslor.

Karls födelsedag hade firats med en rejäl middag och man hade druckit champagne. Fia hade sett hur glad han var, hur glad de alla var, när hon hade hjälpt till att servera. Stämningen hade varit hög och tillställningen hade fortsatt till sena kvällen.
Fia hade inte blivit förvånad när hon hörde den fjäderlätta knackningen på sin sovrumsdörr. Inte förvånad, men samtidigt så väldigt nervös. Vad skulle hända nu? Lyckligtvis hade hon kunnat lämna allt till Karl, förlora sig i hans ögon, i hans röst och sedan i hans smekningar, hans kyssar, hans famn. Fia rös när hon tänkte tillbaka på det fullständiga lyckorus som hade genomfarit dem båda, som hade innebott dem under en kort stund innan de utmattade legat sida vid sida. Karl hade lämnat henne, som han måste, för att gå tillbaka till sitt rum, till familjen.

De följande dagarna hade han hållit sitt avstånd till henne. Deras kärlek måste förbli hemlig, för stunden. Det gällde att vara stark, innan de skulle kunna visa den för världen. Men sista natten innan Karl skulle åka hade han kommit tillbaka till henne. Det hade varit lika underbart som första gången, hon hade känt sig som Askungen på slottet, hon var vacker, hennes prins älskade henne, allting skulle bli bra. Han hade viskat underbara saker i hennes öra.

Dagen efter hade prinsen lämnat henne för att åka tillbaka till skolan. Men en dag skulle de kunna leva tillsammans, Karl måste bara se till att ha framtiden säkrad.
Karl hade inte kommit hem förrän till påsken. Väntan hade varit i det närmaste outhärdlig. Fia hade sällan känt sig så ensam och ingen hade hon att prata med. Ingen kunde ana vad som skett, och minst av alla hennes mor. Karl hade varit kall mot henne och det förstod hon, han hade spelat det spel som var nödvändigt och han hade gjort det ypperligt.

Om hon inte själv hade vetat hur det låg till skulle hon också ha trott på hans övertygande uppträdande. Första natten hade hon väntat på honom, förgäves. Dagen därpå hade hon teaterviskat att de måste prata, men Karl hade fortsatt förbi henne som om han ingenting hört.

Den natten hade Karl i alla fall kommit till henne, han hade druckit, men det hade inte spelat någon roll. Han hade satt sig bredvid henne och börjat göra sina närmanden. Det hade varit så svårt att stå emot, men hon hade varit tvingen att säga som det var.
”Karl, vi är välsignade”, hade hon sagt i nervös väntan på hans svar.
Karl hade först inte förstått, men när det gått upp för honom att hon var med barn hade han rest sig upp så hastigt att han nästan slagit omkull henne.

Ett kort ögonblick hade hon nästan blivit rädd, nästan trott att han skulle höja sin hand mot henne. Men så hade han skärpt sig och rusat ut därifrån. Stackars Karl, själv hade hon haft så mycket tid att vänja sig vid tanken, för Karl hade det kommit som en chock.
Nästkommande dag hade han åter varit kall mot henne. Hon hade hoppats att de skulle ha fått en chans att talas vid, men vid kvällens middag var han redan borta. Förtvivlad hade hon hållit masken medan hon serverat familjen, sedan hade hon skyndat sig till sitt rum och kastat sig på sängen.

Där hade brevet legat, mot hennes kudde, stillsamt som den självklara kärlek som hade omgivit Karl och Fia sedan barndomen. Hon hade tagit det i sin hand, detta brev som saknade underskrift men som inte kunde komma från någon annan än hennes prins. Med tillkämpad återhållsamhet hade Fia sakta öppnat kuvertet och tittat på det vackra kortet, sett sig själv, Karl och deras många barn i en våning i något av husen på fotot.

Nu, nästan åttio år senare, tittade Fia på kortet igen. Karl hade varit så klurig, han hade gjort allt för att lura den som eventuellt skulle ha hittat kuvertet innan hon gjort det. Men Fia kände Karl, hon kunde läsa mellan raderna.

Hon tittade på de få orden som hon kunde utantill: ”Sofia, den där horungen kommer att ha Fader Okänd, det hoppas jag att du förstår.” Vad det betydde var förstås att innan Karl hade ordnat med allt, så skulle ingen kunna få veta någonting. Men Karl skulle komma och hämta henne när han var redo.

”Karl, Karl”, sa Fia högt för sig själv, ”vart tog du vägen? Vad hände? Jag väntar fortfarande på dig.”

Till startsidan