Balladen om det ödesdigra mötet

Balladen om det ödesdigra mötet med mig själv som yngre man

Johannes Pinter

Johannes Pinter är född 1965 och sysselsätter sig som regissör, manusförfattare och filmklippare. Har i skrivande stund blivit antagen till 16 olika antologier, varav 10 amerikanska, med olika noveller. Debuterar under 2014 med skräckromanen ”Vackra kyrkor jag besökt” på Eskapix press. Bloggar på debutantbloggen.se.


Det var en höst, en dag när mörkret falla
tidigt, som jag lämnade min härd
som ofta hade gatorna mig kallat
när midda’n av mig ensam var förtärd
för lov behöver ingen mig bifalla
då ingen är mitt sällskap i min värld
Jag är en ensam skattverkstjänsteman
som varken fru ell’ livsintresse fann

Mina fötter ledde vägen genom staden
förbi fenomen jag sett så mången gång
En hund, ett fyllo, fnasket uppå traden
ett missmod och ett landskap av betong
Då ser jag ljus som lyser upp fasaden
och fattar varför fött’na hitåt gång
Målet var ett biotempelland
med ett amatörkortfilmsprogram

Jag närma’ mig från dunklet in i ljuset
av posterskåp o’ entusiasters ögonglöd
jag läste på affischerna i bruset
vad palatsets filmprojektor här utbjöd
Mitt tjänstemannahjärta som var’t fruset
av återfunnen ungdomslusta tjöd
För filmkonsten det förr i tiden brann
min vilsna själ had’ återfunnit hamn

Nu genom bions strålande entré
jag steg och såg förundrad mig omkring
för folket här var film inte passé
de talade om kreativa ting
Jag skred genom en fullsatt foajé
och kände avundsjukans lilla sting
för här jag såg ju livet som försvann
en motpol till mitt liv som tjänsteman

Passera’ kassan, erhöll en biljett
till vaktmästaren gav den som den rev
Dörren av ljuddämpad stoppning klätt
jag öppnade och in i mörkret klev
Då kände jag i pannan stråk av svett
och rysningar längs ryggraden som drev
Det var som jag i denna stund befann
mig i en annan tid, ett annat spann

Jag stod längst bak i bions släckta sal
och överblicka’ nackar rad på rad
en månghövdad publik som inte tal’
men såg mot biorummets ljusfasad
Jag valde mig en plats i bänkrad smal
och såg spänt upp mot dukens bildparad
Tillbaka uti filmmystikens land
lustens låga åter i mig brann

Vad var det då för mästerverk man såg
som avnjöts av en andäktig publik
En tragedi, ett par, ett fält med råg
och paret talte om ett barnalik
Ett pekoral jag snabbt i filmen såg
på insikt den var fattig, inte rik
Men i mig vetskap domen övervann
att förr en film jag gjort, en likadan

Filmen tog sen slut och ljuset tänds
regissören steg till folkets jubelton
då upp på scenen och mot salen vänds
och talte om sitt skapandes vision
Åter blev jag häpen, minnet spänns
av killens röst och fysiska person
hans kläder, hår och tonfall jag då fann
på pricken likt mig var som yngre man

Min häpnad la sig när han börja tala
blev till en känsla utav obehag
Det var som om en tupp då börjat gala
en dum beskrivit kvantfysikens lag
De åsikter han bjöd på, de var skrala
hans livsvisdom och självinsikt var vag
Ett barn han var, ej någon Ingmar Bergman
hans livsvisdomspersona var en dvärgman

Efter nån minuts penibla ord
jag kunde inte längre sitta stilla
hans klokskap var så tydligen tillgjord
hans insikter så uppenbart en villa
Jag harkla’ mig och bad att få ett ord
jag ville gärna spolingen få grilla
Tystnaden i salen sig infann
när jag talade till denne livslekman

Vad vet du om livet först jag fråga’
vad vet du om levnadstragedi
har du erfar’t misslyckandets plåga
ensamhets och saknadens remi
lämnats kvar där med din oförmåga
när livets tåg passerat dig förbi
Du ska ej tro att du av livet kan
kräva framgång, peng och kärlek sann

I salen var nu tystanden kompakt
när som min sista sanning klingat ut
och genast stod det klart att det jag sagt
had’ lärt den grunde gossen veta hut
Hans axlar och humör, de luta’ flackt
och tystnaden lagt bo uti hans trut
Pessimismens källa som jag fann
nu i pojken också tydligt rann

Gossen lämna’ scenen, jag salongen
genom dörr’n jag gick, ut i min värld
av dåtid nog jag fått för denna gången
och bakom mig jag lämna filmens flärd
Jag tänkte när jag gick genom betongen
en insikt pojken fått uppå sin färd
en insikt om han nånsin ska bli man
må ha så nära hjärtat som han kan

Jag vandrade tillbaks mot härden hem
så mörk och tom och ensam och så kall
En samvetstanke frågade då vem
är jag att få en ynglings lust på fall
Mitt liv är tomt och ensamt och i kläm
mellan bottenfruset liv och döden kall
Då slog den mig, den sanning som är sann
hur livet mellan fingrarna bort rann

Livet mitt det är så tomt och dött
för jag en gång för cirka trettio år
sen, en äldre man lik mig då också mött
jag minns det nu som om det var igår
Jag talte på en scen om film jag fött
och mannen i publiken mig då flår
Som min idag, hans bitterhet det brann
som dagens ynglings lust, min lust försvann

Då vände jag och snabbt tillbaka flög
för rätt jag ville allt tillbaka ställa
till pojken ville säga att han dög
att livet kan va’ rikt med färger grälla
Men bion den var bommad, tyst och mörk
det var försent att ödet återställa
Nu livets cykel var komplett och sann
för honom som var jag som yngre man

Till startsidan