Brytpunkten

Brytpunkten

Jannike Nordensson

42.
Familj och hund.
Pluggar – HR, ledarskap och kommunikation.
Läser – inte deckare.
Skriver – för lite skönlitterärt.


Jordfärgade väggar; våryra flugor i fönstersmygens djungel. En beige fåtölj med en stram tresits soffa i beige manchester. Man kan inte ha ett skilsmässopar liggande på en divan; den skulle aldrig hålla för spänningarna som uppstår när två antagonister ska backa bandet genom otrohet eller personlighetstvist. De klarar inte ens att sitta i samma rum ibland.

Så illa var det nu inte mellan Jimmy och Lena. Kanske hade det till och med fungerat med liggande session. Problemet var inte ilska och frustration utan den stilla kvävningsdöd som fått breda ut sig med början under några månader som blev ett par år, som nu mynnade i ett medianlångt förhållande vid näst sista stoppet.

Lena hade alltid gillat de där hornbågade glasögonen i sköldpaddsfärg. De gav ansiktet ett piggt lyft och hon hade börjat fundera på att skaffa egna. Linserna innebar ett evigt plockande men fåfängan hade alltid segrat och hon hade stått ut. Tills den där morgonen hon vaknade av en elak, stickande smärta i högra ögat. Jimmy hade inte uppfattat klagomålen, men hon hade heller inte propsat på att han skulle lyssna. Om man inte pratar om det onda, börjar blåsa och göra sig till så glömmer man snabbt bort det.
Lena tittade närmare terapeuten men vågade inte fråga var hon handlade sina glasögon. Efteråt kanske, men det var inte rätt läge just nu i alla fall. Säkert inte senare heller, när hon skulle ha förstört allting.

Det var Jimmys relation till Lenas släkt som behandlades den här trekvarten. Varför det skulle diskuteras förstod hon inte riktigt. Jimmy hade alltid kommit bra överens i sitt grabbsnack med svågrarna och svärmorsfjäsk mot Lenas mamma:
”Sonja, ingen lagar Janssons som du!” sa han varje jul och mamma solade sig som en fet katt i glansen från den stilige svärsonens ord. Sedan, alltid – kastade hon iväg den snabba blicken på Lena som sade: ”Tänk om du kunde vara lika öppen och tillmötesgående någon gång. Inte så fast i dina grubblerier. Redan som barn….ja redan som barn”.

”Lena?” Hon kom tillbaka till rummet och svarade utan att veta frågan riktigt, men det var okej här, nästan ett önskvärt beteende. Då verkade det som om man grävt långt ner i sitt inre efter svar. Som en mental Rorschach-fläck och terapeuten kunde känna sig nöjd med sitt arbete att ha lyckats öppna upp sin klient på ett djupare plan. Jimmy gick däremot inte på det utan bet ihop käkarna, irriterad på att Lena trots det höga timpriset, inte ville ta relationen på allvar.

Lena visste att han haft andra, i alla fall en – Nettan på firman. Men det tog slut efter några månader. Kanske hade hennes man kommit på dem, kanske hade Jimmys samvete ätit sönder äventyret. Familjefasaden var helt avgörande för hans existens.
En dag hade Nettan i alla fall slutat och ersatts av en extraknäckande, manlig student från högskolan. ”Det blir billigare”, hade Jimmy mumlat utan att Lena frågat om orsaken till rockaden.

Terapeuten hade gett en hemläxa som hade gnagt hela veckan som gått sedan sist. Den hade handlat om att hitta sina livsdrömmar och hur de sedan skulle kunna uppnås med hjälp av relationen. Lena hade upplevt fem nätter i iskall panik över den totala bristen andra ambitioner än att lämna in kvartalsbudget i tid, ha barnens veckoplanering i schack och hitta energi att överleva den obligatoriska påskmiddagen som närmade sig med stormsteg. Den sjätte natten hade hon vaknat till i vargtimmen av en fladdrande oro i magen. Lakanen var svettiga och den oregelbundna mensen hade plötsligt kommit i stora mängder. Bredbent hade hon tagit sig in till badkaret och hukande spolat rent underkroppen.

Det hade varit ovanligt tyst. Bruset från E4:an hade inte kommit igång ännu, det första pendeltåget stod redo för avfärd ur depån men skulle inte lämna första station förrän om fyrtio minuter. Till och med det grårappade egnahemmet hade dragit ner ventilationsandning och brädknäppande, som om det väntade.
En våldsam kram om äggstockarna hade tvingat ner henne på den fluffiga frottémattan. När den värsta vågen gått över stirrade hon in i badkarets blanka emalj. Hon hade sett sig själv som en mycket utsuddad kontur. Inga detaljer men vickade hon huvudet lite fram och tillbaka så syntes det. Där emellan smärtattackerna och vickandet hade svaret kommit. Det glasklara, självklara, onämnbara tiotusenkronors-svaret. Hon rörde sig inte mer än för att dra över sig ett av de stora, cerisa badlakanen som hängde på värmeslingan. Först när femåringen yrvaket snubblade över henne, vaknade hon och det hade varit sex timmar till den näst sista parrådgivningen.

”Jag tror det är allt vi hinner idag” sa terapeuten, drog ner hornbågarna och lät dem hänga i guldkedjan på bröstet. ”Bra jobbat, båda två. Jag träffar många par i kris och min bedömning är att det här klarar ni.” Mjukt, nådigt leende. ”Nästa gång är den sista och då ska ni få med er verktyg för er fortsatta vardag.”
Flugorna i fönstret surrade oförtrutet; utan tidsbegrepp ger man aldrig upp.
Alla tre reste sig samtidigt, två tog en i handen. Tackade för mötet. Jimmy var lättad, idag hade han inte varit på minerad mark. Idag hade han och terapeuten spelat i samma lag.

De skulle just gå, stod bredvid det stora fönstret med de prunkande murgrönorna när Jimmy slog på fickorna efter mobiltelefonen. De var tomma och han började leta mellan soffkuddarna. Lena hade faktiskt tänkt att vänta med att berätta om sin livsdröm och hur relationen, på bara ett enda sätt kunde hjälpa den. Rätt tillfälle hade trots allt inte uppstått hittills; kanske nästa gång. Men det var något i hetsigheten på fönstret som manade fram den replik hon övat in sedan klockan åtta samma morgon. Då, när hon stannat till vid de blå lokalpostlådorna utanför Klara-terminalen. Hon hade aldrig behövt kliva ur bilen; det hade bara varit att trycka ner sidorutan och sända iväg fortsättningen på resten av livet.
Lena sköt ett par av de tunga Prins Eugen – krukorna åt sidan, lyfte på de kurviga hakarna och släppte ut de vimmelkantiga flygfäna i friheten.

Vem vet hur länge de skulle överleva där ute. En timme? Två dagar? Till nästa vinteride? Det återstod att se.
Hon vänder sig mot Jimmy och terapeuten:
”Jag har skickat in skilsmässopappren.”

Till startsidan