Det är slut

Det är slut

Marita H Linkruus

Äldre än jag känner mig. Yngre än min kropp känns.
Älskar att skriva.
Publicerad i novellantologierna VILDSINT Skymningslandet 2011, VILDSINT Gryning 2013 och En bekantskap som berör 2013 samt i nätsamlingen Hetta 2011 (Pupill).
Även publicerad i premiärnumret av Sparv, 2013. Vilket gör mig lite extra glad, faktiskt.


Vattnet är svart, regnet grått och himlen mörkt grafitgrå. Ljussken från husen på andra sidan viken skymtar svagt, blinkar till mellan stråken av regn.
Regnet vräker ner, piskar upp skum i vildsint raseri. Vattenytan som strax innan skyfallet låg blank som ett golv perforeras nu oupphörligt av tunga projektiler som likt bomber gräver kratrar i vattnet, obeständiga kratrar som genast försvinner men uppkommer på nytt då ständigt nya bomber faller.
Dina ord var bomber som kreverade i min kropp. De kratrarna försvann inte, orden fanns kvar och grävde bara djupare hål. Tills inget återstod. Det är precis som du sa. Allt är slut, inget annat än smärta återstår. Ett minne av något som inte längre finns.
Fantomsmärta.

Genom regnets strilande, fräsandet när regndropparna träffar vattenytan, dunsandet när de attackerar bryggans trä och lusthusets tak hör jag din röst. Orden finns i mitt huvud och jag kommer inte undan. Du dödade mig med dina ord, skar ut mitt hjärta. Jag har försökt känna efter men där finns ingenting kvar. Ett tomrum är väl – ingenting?
Du dödade dig med dina ord.

Jag kastar mig ut i regnets smattrande ljudmatta för att döva minnet. Mina bara fötter trummar mot svarta plank och jag är genomvåt innan jag sätter foten i gräset. Mina tårar blandas med regnet, sköljs bort, allt sköljs bort, även blodet, och jag dansar runt med armarna ut åt sidorna, dansar med regnet tills det tröttnar, avtar. Jag blundar, snurrar långsamt, stannar. Lyfter ansiktet upp mot rymden, öppnar ögonen. Det tunga täcket av moln som kändes så nära, svepte in mig, är på väg bort, som om det lättat med varje droppe som fallit. Enstaka droppar faller ännu samtidigt som den tidiga kvällssolen skymtar fram i det uppsprickande molntäcket, lyser upp mitt ansikte, ler med mig.
Vem var du? Ingen som längre kan såra mig. Regnet sköljde bort dig, sköljde bort dina ord, tog med sig smärtan. Jag är fri.

Sirener skär igenom stormens bortdöende vrålande. Strålkastare bländar mig och jag sätter upp höger hand för att skydda ansiktet. I strålkastarskenet blänker knivbladet. Mitt svar på dina ord.

Till startsidan