Ett barndomsminne

Ett barndomsminne

Ethel Hedström

Jag har inte alltid skrivit, men nu för tiden tycker jag att det är en fantastiskt givande sysselsättning. Håller på med ett bokmanus (har två liggande på lagring), skriver noveller, kortare texter och försöker mig ibland på att skriva dikter.


Malmö i maj 1957

Min mamma är på sjukhuset. Hon har fött barn, min bror. Mamma blev sjuk när hon födde honom, så hon fick vara kvar. Pappa säger att hon har vatten i knäna och att det gör ont. Så ont att hon inte kan gå utan får åka i rullstol på sjukhuset. Pappa har träffat mamma flera gånger, men inte jag och min syster.

Igår när jag var nere på gården och skulle leka berättade jag för de andra barnen att min mamma var sjuk. Jag trodde att de skulle tycka att det var spännande och tycka om mig mer. Men barnen på gården bara skrattade åt mig.

– Vatten i knäna, skrek de, skrattade och hoppade runt mig i en ring, det är väl ingen sjukdom?

– Jo, det är det visst, sa jag och stampade med foten i marken.
Och jag vet att det gör ont. Hon kan inte gå.

Mamma får tappas på vätska ur knäna varje dag, säger pappa. Men jag sa inget till barnen om det. En stor spruta sticks in i benet. Jag tycker synd om min mamma. Min syster och jag får inte hälsa på min mamma på sjukhuset. Fast vi vill. Pappa och vi åkte till sjukhuset i måndags, men vi fick bara titta på mamma genom en stängd glasdörr. Mamma gick sakta, sakta och hon vinkade åt oss. Mamma hade en skär rock på sig. Det var nog inte hennes. Hon tycker inte om skärt.

– Stjärtfärgat, säger hon, kan aldrig vara fint.

Jag har inte fått träffa min nya bror. Han är på spädbarnshem. Eftersom pappa jobbar, har vi en tant som kommer och tar hand om min syster och mig på dagarna. Tanten har en vit klänning, vitt förkläde och vita skor med tjock klack. Min syster går i skolan, men hon kommer hem på eftermiddagen. Då får jag äntligen sällskap. Jag tror att jag ska börja skolan nästa år. Jag hoppas det.
Igår ramlade jag när barnen och jag sprang i kapp på gården. Jag fick stora skrubbsår på knäna. Det blödde jättemycket. Jag blev ledsen och började gråta. Blodet rann över mina ben, men jag sprang ändå. Jag sprang uppför trappen, in i vår lägenhet som ligger på tredje våningen.

– Mamma!

När tanten kom emot mig när jag i hallen kom jag på att mamma inte var hemma. Hon stirrade på mig med munnen öppen. Hon blev rädd tror jag, för hon ropade:

– Vad har du gjort? Du blöder ju.

Jag grät ännu mer när hon sa så.

Till startsidan