Fånga dagen

Fånga dagen

Håkan Lindgren

Håkan Lindgren är bankmannen som flyttade till Paris och som numera arbetar i Luxemburg. Med sin novell ”Lunatique” vann han i februari 2013 Kapitel 1’s NovellRacet och i mars blev hans ”Mr. President” månadens novell på temat ”Fångad av lust”.
Novellen ”15 minutes” återfinns i antologin VILDSINT Gryning (Hoi Förlag).
”Lunatique” kom i oktober 2013 ut som e-novell på Hoi, och i november följdes den av ”Soldier”:
Hans ”Askungen” publicerades i Sparv sommaren 2013.


Det är alldeles för tyst. Jag gillar inte det här. Vad hittar de nu på? Satans grannar! Alltid något djävulstyg på gång. Om de inte spelar hög musik, så skriker de eller tittar på TV med volymen i högsta läge. Det är som om det bara finns en nivå. Eller två. Allt eller inget. I vanliga fall är det ”allt”. Just nu är det tydligen ”inget” och det kan aldrig båda gott. Det är för jäsikens tyst!

Jag borde ta reda på vad de sysslar med. Kanske skulle jag smyga på dem? Kika på dem genom tittögat när de smiter in eller ut? Eller ”smiter” är väl fel ord, som de slår i dörren går det knappast att missa dem. Hur som helst, då lär jag inte få reda på vad de håller på med. Istället borde jag försöka spionera på dem från balkongen. ”Spionera” är också fel ord, förresten. Det låter som om jag skulle hålla på med någonting som är fel. Jag försöker bara värna om mig själv, beskydda mig från dem som så uppenbarligen vill mig ont. Vad har jag gjort dem, de frågar jag mig dagarna i ända. Men för att skydda mig själv måste jag veta vem jag har att göra med. Någon skulle kanske tro att det bara är att ringa polisen?

Tro mig, det skulle jag ha gjort om jag trodde att det hjälpte. Tyvärr är det inte första gången det här händer mig. De förra grannarna var inte mycket bättre. Jag vet inte hur många gånger jag ringde polisen, men tro inte för den skull att de kom hit och gjorde någonting åt saken. Jovisst, i början kom de hit och tittade, men då var grannarna naturligtvis hur lugna och trevliga som helst, så vad kunde de göra, konstaplarna? Ingenting, nej just det, inte ett jävla satans förbannade dugg. Så vad tjänar det till att ringa dem?

Det bästa vore förstås om jag kunde få tag på någon liten filmkamera som jag kunde fästa på deras balkongräcke, som filmade in i lägenheten, men hur skulle det gå till? För det första vet jag inte hur jag skulle få tag på en sådan mackapär, för det andra så har jag ingen aning om hur jag skulle få dit den och för det tredje skulle de säkert upptäcka den och det skulle inte vara svårt att gissa vem som satt dit den. På elfte våningen fanns det bara tre lägenheter som vette mot väster, min, deras och den på andra sidan om dem. Det skulle givetvis kunna vara de i den tredje lägenheten också, jag vet inte vilka de är, men de skulle säkerligen skylla på mig. Sedan skulle de slänga kameran, göra sönder den eller ta den själva, och vad skulle jag då ha tjänat på det? ingenting, absolut inte ett jävla dugg.

Ännu bättre vore kanske om jag bara kunde glömma alltihop? Ge mig ut på en tur i skogen och bara springa, springa, springa. Det var så länge sedan sist att jag nästan glömt hur man gör. Men jag älskar att springa, älskar frihetskänslan, älskar styrkan när man kommit in i andra andningen, när man hoppar över grenar och kvistar som ligger på stigen, när man undviker stenar som man kunnat snubbla på, när man behärskar sin kropp, när man är herre över allt. Varför var det så länge sedan jag var ute i skogen, när jag inte hellre vill någonting annat? Det gäller bara att finna tiden, att bestämma sig. Vill man så kan man, eller hur? Men jag måste ha nya joggingskor. De gamla vet jag inte ens var de är. Slängde jag dem? Mycket möjligt. Jag hade så förbannat ont i knäna ett tag och tänkte att jag aldrig mer skulle komma ut i terrängen igen. Men nu har jag inte ont, nu kan jag göra vad jag vill igen. Och när man sprungit ett tag, då existerar inte världen längre, då finns det inte längre några problem, ingenting är oöverstigligt, ingenting faktiskt.

När skulle Sara komma? Undrar om jag hinner ut innan? Eller om jag skulle be henne fixa skorna. Hon vet ju vad jag har för storlek. Det är väl det minsta man kan begära av den otacksamma lilla saken. Hon fjäskar när hon kommer, men tror hon att jag är så dum att jag inte fattar varför? Hon vill ha mina pengar, klart hon vill. Egentligen vore det rätt åt henne om jag inte var här när hon kom. Men hon lovade att ta med sig kaffebröd och hon vet vad jag gillar. Det vore förargligt att missa om hon hade en färsk vetelängd med sig, den är alltid bäst om man äter den direkt. nej, jag får ge mig ut efteråt i stället. Men man skall inte springa direkt efter man har ätit, då får man håll och det blir inte alls samma sak.

Äntligen lite musik. Och inte så lite heller. Satans grannjävlar! Men nu vet jag i alla fall vad de håller på med, så slipper jag oroa mig över det. Om de bara kunde låta bli att sjunga med, så skulle det vara lättare att stå ut. De sjunger falskt, allihop. Man måste beundra dem för deras röststyrka. Det skall mycket till att överrösta den volymen.

Börjar nästan bli lite hungrig. Vad är klockan? Sara kommer om en halvtimme, då är det väl lika bra att vänta. Hoppas verkligen att hon köpt med sig en hel vetelängd och inte en halv som sist. Sara snåljåp, det är vad hon är, men som jag sa till henne på skarpen vågar hon nog inte annat är att ta med sig rejält.
Kanske skulle man ta sig en runda ned till havet? Känna sanden mellan tårna, det kalla vattnet mot fötterna, mot vaderna. Himlen är blå, det är klart att jag måste komma ut. Kanske kan vi ta en picknick på stranden, Sara och jag? Kaffet smakar aldrig bättre än ur en sliten kopp på stranden, med vinden i håret, lite lagom kallt, med jackan eller en filt om sig.

Havet, ja. Tänk om man skulle ge sig ut på en resa, riktigt långt bort. Inte bara till Skagen där jag var för något år sedan, nej riktigt, riktigt långt bort. Medelhavet, eller längre. Atlantkusten, kanske. Eller Indiska Oceanen. Kanske till Australien. Vilket hav har de där? Då måste jag köpa nya kläder. Inte bara nya badkläder, även om det verkligen är nödvändigt. När badade jag senast utomhus? Men man kan ju alltid bada naken. Kanske skulle vara lite spännande? Undrar vad det finns för nakenbad i närheten? Kanske Sara vet? Men Sara är väl för pryd för sådant? Jag får plantera frågan lite fint, så att hon inte förstår vad jag tänker på.

Undrar om Sara skulle kunna hjälpa mig att köpa en filmkamera? Hon skulle väl inte misstänka någonting för det? Alla kan väl ha en filmkamera utan att man behöver spionera på grannarna för det? Men vem skall installera den? Det kommer Sara aldrig att gå med på, hon skall alltid vara så satans redig.
Peru har jag aldrig varit i. Om man skulle ta en tur dit innan det är för sent? Finns det restresor till Peru? Måste be Sara undersöka det åt mig. Hon kanske vill följa med?

Förbannade grannar till att föra oväsen. Vad håller de nu på med? Stampar de takten i golvet med träskor på? En sak säger jag bara, det är sista gången jag bor i lägenhet. Jag kanske skall börja titta efter hus redan idag? Eller är det söndagsbilagan som har alla annonser? En liten stuga på landet, eller i skärgården. Inga grannar på några hundra meter minst. Ah, livet på en pinne. Äntligen lite lugn och ro. Tänk att få dricka kaffe på farstutrappen med bara fåglarna som sjunger.

”Hallå? Det är jag, Sara.”
Klart att det är Sara, det är bara hon som har nyckel hit. Tror hon att jag är helt bakom flötet?
”Hej lilla gumman. Vad sen du är!” Jag brukar kalla henne ”lilla gumman”, så tror hon att hon vet vad hon har mig.
”Hej mamma. Jag är inte alls sen, jag sa ju klockan tre och den är bara tio i. Jag tog med en vetelängd med mandelkräm. Och ja, jag köpte en hel längd den här gången. Skall jag sätta på kaffet?”
”Ja tack, lilla du, gör du det.” Äntligen skulle man få någonting i sig.

”Vet du, grannarna har klagat nu igen.”
”Har de klagat? På vad då, om jag får fråga? Det är ju de som för allt oväsen.”
”De säger att du ligger här och skriker och skrålar. Och att du sjunger falskt.”
”De ljuger så att tungan är blå på dem. Jag har inte sagt ett ljud. Men det spelar ingen roll, jag skall flytta.”
”Jaså du, skall du det? Och var tänkte du bo då?”
”I en stuga på Öckerö, kanske. Jag måste titta på annonserna och se vad som finns, förstår du väl.”
”Jaha? Och vem skall ta hand om dig där ute, har du tänkt?”
”Jag kan väl ta hand om mig själv! Jag är faktiskt sextio år och har tagit hand om både mig, dig och dina bröder själv sedan far rymde. Och jag är vältränad efter allt sportande som jag hållit på med i alla år. Jag är fullt kapabel att göra vad jag vill.”
”Mamma, du fyller nittiosex om en månad. Du vet att du inte kan gå själv. Du måste ha någon som lagar mat åt dig, städar och hjälper dig med hygienen. Jag kan inte åka ut till skärgården varje dag. Vem skulle betala för det? ”

Satans Sara att förstöra allting. Hon hittar på vad som helst för att få som hon vill. Klart att det skulle vara för jobbigt att hälsa på mig på Öckerö. Helst skulle man väl bo i huset bredvid henne. Grin-Fia, det är vad hon är. Jag borde träffa en karl och skaffa en ny dotter, en som jag kan uppfostra bättre.
”Jag vill åka till Italien. Kan du ordna biljetter? Jag bjuder om du följer med.”

”Lilla mamma, du har varit på väg någonstans i hela ditt liv. När du var gift ville du ha frihet och skilde dig från pappa. Du vet mycket väl att det inte var pappa som rymde, åtminstone inte förrän du sparkade ut honom. När du var frånskild ville du ha en ny man. Och sedan en till och en till. När du arbetade ville du pensioneras. När du blev pensionär var du rastlös och ville hitta extraknäck. Alla småjobb gjorde dig irriterad. Är det inte dags att du inser att du måste njuta av stunden? Det är väl inte så dumt att ha barn och barnbarn i närheten? Va? Johan och Lotta kommer till helgen. Det blir väl roligt?”
Johan och Lotta? Var har jag hört de namnen någonstans? Är det grannarna?

”Hur går det med det förbenade kaffet? Jag blir ju helt uttorkad och utsvulten när jag ligger här dagarna i
ända utan att få någonting i mig.”
”Det är nog klart nu, jag skall hämta det. Men mamma, hör du vad jag säger? Du måste lugna dig. Både för din och grannarnas skull.”

Javisst ja, Johan och Lotta. Saras ungar. Ganska klipska, om jag minns rätt. De måste brås på mig.
”Glöm inte sockret! Hur är det förresten, är Johan eller Lotta duktiga på filmkameror?”

Till startsidan