Gåvan

Gåvan

Gustaf Hagel

Gustaf Hagel studerar engelska vid Lunds Universitet och bor i Landskrona med sin fru och barn. Han är tidigare publicerad i Tidningen Skriva #3, 2013, med novellen Hinspolskan och är aktuell i den kommande Steampunkantologin från Andra Världar Förlag. När han inte skriver försöker han hålla liv i sitt enda bonsaiträd och det har hänt att han kommit för tidigt till tåget.


Har du nån gång drömt nåt som kändes så verkligt att du undrade om det inte var det?

Det har jag.

När min far dog gav han mig en gåva. Han var en plågad man; blicken flackande och ansiktet var tärt. Men sen dagen jag föddes hade han åtminstone lyckats behålla samma jobb. En ganska stor bedrift för nån som aldrig tidigare stannat mer än två veckor i samma stad. Mamma brukade säga att jag var anledningen till att han höll sig vid liv överhuvudtaget. Jag är inte säker på om jag ska tacka honom för det.

Dagen jag fyllde sexton blev min far plötsligt sjuk. Han låste in sig och var borta flera dagar åt gången. Ibland hörde vi kvävda skrik och varje gång han dök upp i köket var det som om en del av honom var borta. Som om nåt plockade isär honom inifrån. En dag hörde vi honom skrika. Det var inte ett skrik av smärta eller rädsla, mer ett ordlöst rop på hjälp — eller vila. Jag slog in dörren och hittade honom i ett rum så vidrigt att till och med kackerlackorna höll sig borta. Han låg på sängen i sin sönderrivna t-shirt och luktade gammal urin och nåt jag senare skulle förknippa med död.

”Grabben,” viskade han och famlade matt efter min tröja. ”Akta dig för dem.” Han kämpade med andningen.
”För vem?” frågade jag.
”Drömmarna”, svarade han och nåt flammade upp i ögonen. ”Låt dem inte ta dig!” Sen dog han.

I början störde de mig inte. Jag vaknade runt tre varje natt och låg vaken ett par minuter. Mitt liv flöt på som vanligt, gymnasiet var ingen match och jag var en sån kille folk tyckte om. Efter hand som jag blev äldre tog drömmarna upp mer och mer av mina nätter. Mitt undermedvetna lyfte fram situationer från dagarna som gått och gjorde dem till utopiska scener med mig som huvudperson. Precis innan 03.00 var det jag som var frälsaren.

En natt när jag gick på universitetet vaknade jag i skogen. Klibbig av lera och flåsandes som om jag sprungit i evigheter låg jag på rygg och såg moln rusa förbi en olycksbådande måne. Mina paralyserade muskler värkte. Jag kämpade mig upp på knä och kände den kalla, tjocka smaken av blod sippra ned längs kinden. Sen såg jag den. Den fruktansvärt sönderslitna kroppen av en man — eller kvinna, det var svårt att säga utan några definierande drag kvar — låg precis bredvid mig. Jag insåg att det inte var mitt blod. Innan jag förlorade medvetandet lyckades jag ringa 112 och de spårade mig med hjälp av mobilsignalen.

Kroppen visade sig vara manlig. DNA:t visade att det var en kille från min historiekurs som hade försvunnit samma natt. De avskrev mig snabbt från mordet med tanke på att det var omöjligt för en människa att lämna såna märken som de fann på kroppen. Själv var jag i chock i flera veckor. Brottsplatsbilder visade mig avsvimmad, dränkt i enorma mängder blod och med hjälp av spåren i leran kom polisen fram till att vi hade flytt från en flock vilda djur tillsammans. Nu vet jag bättre.

Det tog ytterligare ett dödsfall innan jag fick ihop pusslet. Den här gången var det en av mina lärare. Han hade gett mig ett U på en uppsats som lätt var värd ett VG och min ilska visste inga gränser. Han visste lika väl som jag att jag behövde godkänt. Om jag vetat vad jag vet nu hade jag nog slagit till honom i ansiktet där och då och fått det överstökat. Istället önskade jag livet ur honom innan jag vände mig om och gick.

Den nattens dröm var extatisk – och fasansfull. Månen lyste upp min stig genom den tysta skogen. Hundra steg framför mig såg jag en flyende man. När jag kom närmare kände jag dem bredvid mig. Vaga skuggor, brinnande ögon, vita huggtänder som glittrade av begär. Hungriga. Sju räknade jag. Sju – för människans synd.

Tio steg. Jag kunde höra mannen flåsa, känna den skarpa doften av rädsla, det ursinnigt bultande hjärtat. Den första skepnaden flög på honom mitt i steget. Han föll och slog desperat med armarna mot nosen på den djävulska besten. Jag fylldes av upphetsning när ett paniskt skrik plötsligt avbröts av käkar som slet sönder halsen. Jag kom fram tillsammans med de sex andra hundarna. Mannen levde fortfarande när jag sänkte mig över honom och jag såg igenkänningen i hans ögon innan ljuset dog.

Ännu en gång vaknade jag i skogen. Omtumlad. Jag mindes ingenting förrän jag upptäckte den blodiga massan i manchesterkostymen. Bitarna föll på plats och jag spydde när jag kände det hala blodet i ansiktet. I panik lyckades jag göra mig av med mina kläder och hann hem innan polisen kom till platsen – de hade också listat ut det. Jag blev aldrig åtalad, det fanns inga bevis, men folket i staden började undvika mig. Deras gunstling. Jag klandrade dem inte.

Det var flera år sen nu. Jag har lärt mig mycket sen dess. Precis som min far började jag vandra. Omkringflackande långt från städerna försökte jag undvika mänsklig kontakt så mycket som möjligt. För att hålla dem vid liv. De få som föll för min förbannelse var precis nog för att hålla mig vid liv.

Jag vet att jag inte har långt kvar. Jag kan inte hålla dem mätta som min far kunde – hur han klarade sexton år övergår mitt förstånd. De kan inte äta av mig fysiskt men varje natt utan byte tar de en bit av min själ. Om jag inte överger min mänsklighet och börjar jaga snart kommer jag gå under.

Det är gåvan min far gav mig.

Till startsidan