Genom dörren

Genom dörren

Anna Wilson

Skriver o skriver. Sitter på material som ska ut! Bor i Tyskland, har hund. Heavy metal och indie band. That’s all folks!


Hon låg stilla, precis lagom varm med ena foten utanför täcket och armen runt Ronja, den rödbruna tyghunden. Det var sent, alldeles för sent för att vara vaken. Alldeles för sent. Hon visste det. Om mamma eller pappa kom på henne med att vara vaken skulle de bli arga. Men hon lyssnade. På pratet som flödade monotont från teven i andra rummet. Vardagsrummet, allrummet, teverummet brukar de nog mest kalla det. Det är där det tredje medlemmen i familjen sover.

Som oftast när hon inte kan somna, när magen gör lite ont, ligger hon och blundar medan hon lyssnar på rösterna som mumlar in från teverummet genom dörren. De lugnar henne, de pratar om världen och vädret, och naturen ibland om hon har tur. När de pratar om rådjur och lämlar från norr, eller paddor som gömmer sig, och björnungar om våren, då lyssnar hon extra noga och låtsas att hon är där, ute i skogen, bland blåbärsriset och ormbunkarna, och ser småbjörnarnas första steg ut i solskenet. De tumlar runt i vilda lekar innan mamma björn grymtar åt dem att följa med henne. Hon lär dem hur man hittar mat, fiskar fisk, och att känna igen farliga lukter. Lukten av människa till exempel.

De hade lekt utomhus idag, barnen i området. Tjocka snöflingor föll och lade sitt mjuka täcke över husen. I trädgårdarna byggdes missformade snögubbar med kladdiga avtryck av leriga barnhänder. Snön som täcker smutsen.

Hon brukade alltid lägga sig ner i snön, ta den i händerna, skopa handfull efter handfull över sig själv. Levande begravd, gömd. Hon brukade ligga begravd under snölagret och titta rakt upp i molnen som sköljde vitt över staden. Tittade hon länge nog såg hon ibland snöflingor som singlade sig rakt ner mot hennes ansikte. De kom alldeles nära, för att sedan ducka undan. Hon försökte med att hålla andan, många små flingor smälte av elden från hennes mun. Ett par flingor lade sig till rätta på hennes läppar, runt hennes ögon. Ett skal, en del av omgivningen. Hon brukade le mot himlen som höll om henne, gömde henne.

Men inte längre. Himlen är utanför fönstret och hon är i sitt rum. Alltid i sitt rum. Nedstoppad under täcket eller i den stora fåtöljen med en av de sju böckerna från hennes bokhylla. Hon har läst Pelle går till Posten säkert hundra gånger, hon har stirrat ut genom fönstret i timmar för att försöka förstå, för att försöka nå ut till barnen som springer förbi, cyklar förbi. Alla som bara går förbi. Hon är gömd, bortglömd. En trasig docka som ligger under sängen och samlar damm.

Damm är fullt av hår och hudbitar säger mamma alltid, damm är elakt, giftigt, och om man rör vid det blir man sjuk. Jättesjuk. Men hon tycker inte det är så farligt, dammtussarna hon hittar i vrårna är mjuka och luddiga, inte farliga. Hon har gömt några stycken under madrassen, där mamma och pappa inte tittar efter så ofta. Ibland tar hon fram dem och låtsas att de är små människor. De spelar upp små liv, små historier för henne, berättar om vem som skapade dem, vilka hudbitar och hårstrån och tånaglar som finns inuti dem. Brevbäraren mamma alltid bjuder på fika inne på hennes rum när han kommer med paket, pappas vän Kajsa, katten som jagar råttor och fräser och aldrig vill bli klappad. Mammas långa hår.

I en tuss hittade hon ett långt blont hårstrå. Hon namngav dammtussen efter mamma, hon kysste den, smekte den försiktigt, och lade den under kudden. Varje kväll när solen gått ner tar hon fram den och berättar om sin dag, och om drömmarna hon inte vill att de kommer igen. Mamma-tussen tröstar och vyssjar henne till ro.

I bakgrunden som alltid ett dovt mummel genom sovrumsdörren. Som alltid, flickan i sängen, skyddad och trygg, med världen under madrassen.

Till startsidan