Glittrande stjärnor jultrötta vättar

Glittrande stjärnor jultrötta vättar

Tove Birkeland Brandt

Skrivande kvinna, 50 år. Gett ut debutbok (Deckare av det något övernaturliga slaget)under 2013 via eget förlag ”Röd Vinterängel” (www.bra-leve-forlag.se) går att köpa på Internetbokhandeln eller via länk på hemsidan.
Skriver allt möjligt: kortnoveller, noveller, erotiska berättelser, dikter, reportage, krönika, kulturinslag och har även ett romanprojekt på G.


Lill-Anna sitter i mormors knä, historier berättas vid öppen eld. Julgröten i en skål som står redo för vätten den lilla, som iklätts det grå.
Storögt hon tittar mot dörren och undrar om han finns där utanför, i det kristallklara gnistrande landskapet. Kanske sitter han och kurar vid frostnupna träd, väntar ihärdigt.

Mor har sagt henne att man inte får reta vätten, han skall ha sin gröt, så är det bestämt, för att skydda dem och inte bringa ondsinthet mot deras hem.
Lill-Anna ryser till. Vad är en vätte?
Hennes fantasi skenar och drar, rusar fram i expressfart. Utanför lyser månen och speglas i granen, kastar reflexer som ger skuggor som skrämmer, hon blickar vaksamt ut i hopp om att se.

Mormor Anna har sagt att gråvättarna är skygga små knytt och de bor i skogen där de tar hand om djuren och allt annat i naturen.
Hon vill ju se en levande vätte, det vet hon bestämt. I sin fantasi frambringar hon bilden av den lilla varelsen de berättat så mycket om, näsan som är vass, öronen likaså och hakan så spetsig att man skulle spettas därpå.

Sakta smyger hon ned ur mormors knä, tassar över golvet som pryds av hemvävda mattor i rött och vitt, brasan sprakar trivsamt.
Lill-Anna greppar fatet med gröt, tassar mot dörren, tittar mot mor. Smyger så sakta ut på trappan, knäböjer och kikar mot skogsbrynet, men inget hon ser. Sakta ställer hon ned det röda välfyllda grötfatet på sista trappsteget, slingor av rök stiger upp mot skyn, virvlar så vackert mot allt det vita.
Lill-Annas mun ger ifrån sig kaskader av små vita moln, det gnistrar och glimmar.

”Kom in nu hjärtat”, ropar mor.
Ännu en blick mot skogen och nu ser hon något långt där borta, något som rör sig, något litet.
”Mor skynda, kom. Se där borta”, fingret pekar ivrigt.
Moderns gråblå ögon kikar mot punkten hon pekar mot, blickar och ser det Lill-Anna ser, en liten grå gestalt tar sig ut på den vita öppna marken, små fjuniga flagor faller, dalar så vackert runt omkring. De står där och tittar, lyssnar och ler.

”Hör”, ropar mor.
Lill-Anna lystrar.

Små lätta knastrande steg kan de nu höra, de närmar sig försiktigt. Skarens spräckta hinna ger ljuden, tydliga små ekon. Vätten väser i juletid, de kan förnimma hans väsande. Läten som känns som hos ett argsint djur, som en igelkott kanske det har de hört förut.

Något plingar som en klocka, de båda håller andan. Nu ser de vad det är, en bjällra i vättens luva, längst ut på änden och den klingar för varje steg han tar. Närmre och närmre han kommer.
”Mor ska vi gå in nu?” säger Lill-Anna som känner sig rädd. Greppar efter moderns ömsinta hand. Modern låter den lilla vila sin hand i sin, men har svårt att röra sig, vill se på vätten som annars skall vara så skygg. Ögonen uppspärrade, stirrande mot den lilla gestalten.

Till sist står den lille där framför dem, stirrar med svarta ögon mot deras ansikten, bockar och bugar.
”Tack, trodde aldrig ni skulle komma ut med fatet”, mumlar han ur skägget som med sin volym fyller upp det lilla ansiktet helt och fullt. Huden är askgrå och går nästan ton i ton med kläderna han har på.

Lill-Anna som dragit sig bakom modern kikar fram på den lille vätten som i hast pekar på henne innan han åter talar.
”Du har varit en snäll flicka det har man sagt mig, jag har sett det också. Du tar hand om de små, för det skall du belönas.”

Han sträcker fram sin lilla hand, sträcker armen mot henne och öppnar upp sin handflata, där finns ett litet paket, inklätt i mossa. Lill-Anna övervinner sin rädsla och kliver fram, vätten skyggar lite, men så spricker hans ansikte upp i ett leende.
”Det är ett drömpaket. Det blir det du vill att det ska bli, men endast tills julaftonens dag går till ända. Tänk på detta och var sparsam med vad du önskar.”

Flickans ansikte sprudlar av liv, kinderna röda av frostbett, det ljusa håret glimmar i månens sken. De blå ögonen tindrar mot vättens skrynkliga ansikte, som bara barnaögon kan och hon niger och tackar innan hon böjer sig fram för att ta emot paketet ur hans utsträckta hand. Modern ber henne att inte tänka på paketet ännu, inga önskningar, inte nu.

Vätten greppar sleven i fatet och lastar sedan in av gröten, sörplar ljudligt, smaskar och smackar. Hans välbehag kan de tydligt förnimma.

Lill-Anna är nyfiken och tittar på, sedan kan hon inte bärga sig utan frågar. ”Är du ensam eller är ni två?”
Han tittar hastigt upp mot hennes oskuldsfulla ansikte, skrattar ljudligt så hans mage hoppar upp och ned så börjar han berätta en liten historia.

”Långt in i skogen bor många märkliga varelser och många har som henne försökt att få bekanta sig. De är mystiska och gåtfulla det är en sak som är säkert, kanske bär de alla på sina magiska krafter eller kanske är de ett med naturen. Om något går galet skyller människorna på dem, det är skogsfolket som gjort dem illa, du kan tro. Men du lilla flicka vill veta om oss, om vi är två? Nej jisses här ute bor det många, svartalfer, vättar, troll, vittror och älvor alla bär de på hemligheter må du tro. Men värst av alla är Maran, hon är så ful att man skakar av skräck, ett trollväsen i kvinnogestalt. Akta sig för henne, väser vätten, hon tar sig in över allt, kryper in i springor, genom nyckelhål.” Han tittar pillimariskt mot barnet och modern, bådas ansikten har bytt skepnad till rädsla, vätten stillsamt ler, ögonen glimmar och han böjer sig ned innan han fortsätter tala.

”Hon sätter sig på bröstkorgen så man vaknar med ångest och oro, en marritt kan du tro, en så grym och svår att man inte kan sova.”
Nu väser han ännu en gång, pekar med det knotiga fingret på paketet Lill-Anna har i sin hand, talar ännu en gång.
”Tänk på vad du önskar flicka lilla.”

Stjärnorna gnistrar mot bäcksvarta himlavalvet, vätten reser sig upp, drar jackan tätare om sig och ger sig med raska steg av igen, de båda står kvar med känslan av att de drömt.
En jultrött vätte återvänder hem, snart är julaftonen här, maten skall dukas fram, granen skall prydas, alla skall fira tillsammans i julefrid och vore det inte för det mossklädda paketet i Lill-Annas hand hade de säkert tagits för tokiga när de stod på trappan och blickade mot skogens kant. En stillhet över huset råder, själen vilar en stund, men nu är de rädda att Maran skall komma och störa deras julefrid. Vätten gav dem ängslan och oro.

En önskan, en enda och det får väl bli att Maran aldrig hemsöker oss tänker Lill-Anna innan de går in i värmen och stugans kök. I morgon är det Julafton, frid för oss och alla andra. Leendet sprider sig i ansiktet. Julen är här, vilken underbar tid.

Till startsidan