Inget offer bara utmattad!

Inget offer bara utmattad!

Eva Lind Johansson

Jag är en person som försöker hitta fram till vem jag verkligen är. Genom att skriva kortare texter, läsa och samla fakta om stress och utmattning bearbetar jag mitt liv. Utifrån mina och andras erfarenheter tänker jag skriva en skrift eller bok. Jag hoppas härigenom kunna hjälpa andra i samma situation med den boken som jag saknat och själv önskat läsa.


Sitter i uterummet, idag orkar jag ingenting och har svårt att företa mig något. Tiden fördrivs genom att sitta här och se mig omkring. Jag kan inte läsa, orkar inte lyssna på radio eller se på TV. Att ta kontakt med någon är helt uteslutet i min nya tillvaro. Jag har sprungit in i en vägg. Först trodde jag att dörren stod på glänt, men det var bara en synvilla som min utmattade hjärna trodde sig se.

– Jaha, ska detta vara min vardag nu!?
Måndag morgon för två veckor sedan gick jag inte ur sängen när klockan ringde. Jag bara grät och grät och orkade inte ens lyfta på huvudet. Det kändes som om hjärnan hade slutat att reagera. Samtidigt som jag inte kunde tänka, snurrade tankarna runt som i en torktumlare. Min hjärna kändes som om den var full av bomull och surrande ljud.

– Ska du ligga där hela dan, frågade min man.
– Ja, svarade jag.
Han gick till jobbet och lämnade mig liggande i sängen. När jag försökte samla tankarna kom jag på att jag nog måste ringa och sjukanmäla mig. Jag bestämde mig för att kontakta chefen först. Gråtande sa jag till henne i telefonen:

– Jag kommer aldrig tillbaka, jag ska inte jobba mer!
Antar att jag lät som en trotsig 5-åring och i min hjärna var jag väl det också.
Första veckan gick. Efter kontakt med personalavdelningen fick jag tid för att besöka en psykolog och en läkare. Alla förstod och sa att jag hade utmattningssyndrom och att det kunde härledas till hur jag hade blivit behandlad på min arbetsplats. Skönt tänkte jag det var inte jag som hade känt och tyckt fel. När de hörde vad jag sa förstod de att jag hade blivit uruselt behandlad! De avrådde mig därför att inte återgå till mitt jobb.

När jag nu sitter i uterummet känns det som ett enda kaos i mitt huvud. Vad ska hända med mig nu? Vad ska jag företa mig med? Det är som om min hjärna helt har slutat att fungera. Den som alltid har varit mitt arbetsredskap. Inte en tanke kan jag hålla kvar. Det går inte att tänka klart eller koncentrera mig!
– Hjälp!

Min egna vardag idag går i ultrarapid. Livet nu går ut på att bara vara. Från psykologen har jag på recept att röra på mig och att sitta ner, andas och samtidigt känna närvaro genom Mindfulness. Det stoppar faktiskt alla mina tankar under några minuter. Detta är lugnande. Varje dag en promenad står det på mitt dagsschema. Efter den vila. Så snart jag lägger huvudet på kudden för att vila eller för att sova till natten surrar huvudet och tankarna flödar. Det går varken att stoppa eller fånga. Suck! Så snart jag rör mitt huvud när jag lagt mig ner mår jag dessutom illa!

– Hjälp, jag kan inte koppla av så länge att jag hinner somna.
Till natten snurrar jag varv efter varv i sängen, går på toabesök och mår illa. Till slut somnar jag helt utmattad. Mitt i natten vaknar jag igen med ett hjärta som bultar som en stånghammare, andningen går inte att kontrollera, käkarna är ihopspända och mina axlar är uppskjutna till öronen och hela huvudet surrar. Halva mitt ansikte känns som det är förlamat och i vänster ben förnimmer jag ett obehagligt prittlande.

– Varför, varför ska hela min kropp vara så spänd. Det är som om den är beredd för flykt.
Tiden före min sjukskrivning skrek hela min kropp på hjälp. Ingen kom till min undsättning. Jag uppfattade det som om min omgivning ville ha mer och mer utfört av mig, men vad fick jag aldrig reda på. Tillslut jobbade alla runt mig medan jag satt där som den gamla elefanten som lämnades att dö.

Jag kände mig helt utanför och att ingen vill vara med ett offer som var jag!

Till startsidan