Jag kunde nästan inte tro mina ögon

Jag kunde nästan inte tro mina ögon

Patrik Centerwall

Patrik Centerwall är en författare från Göteborg som sällan går ut utan något på huvudet. Han debuterade hösten 2013 med novellsamlingen ”Skymningssång och andra fantastiska historier” på Undrentide förlag.


”SE UPP!”
Folk kom springande och skrikande runt mig. Jag gick i sakta mak på Avenyn, försjunken i mina egna tankar. Jag hade just fått höra att det nog inte fanns någon framtid för mitt och Helenas förhållande.
Så vad som än hade skrämt upp hopen hade jag missat det. Jag brydde mig inte heller, men tittade ändå instinktivt upp i skyn.

Jag kunde nästan inte tro mina ögon.

Formen var alltför välbekant. I alla fall för någon vars hjärta blivit krossat av en flicka som älskade fantasy. En flicka som alltid gick omkring med en bok om älvor, magiker eller drakar. Som hade örhängen som var drakformade. Som hade en drake tatuerad på vänstra axeln.

Som, om hon hade gått på Avenyn med mig, hade tagit min hand, stannat upp som en trygg fyr av strålande ljus mitt i havet alla vettskrämda människor. Som hade pekat upp mot skyn och med en lugn röst sagt: ”Titta Peter, det är en drake. En äkta drake. Jag sa ju att de finns.”

För det var en drake som flög ovanför Avenyn, och just nu var några kvarter bort där jag gick strax nedanför Valand. En drake som då och då dök ner så att det dånade från de enorma vingarna.

Det första jag gjorde var att instinktivt ta fram telefonen för att ta en bild och skicka till Helena. Men så bestämde jag att det skulle hon fan inte ha. Hon kunde sitta i sin lägenhet utan att ha någon aning om vad som hände mitt i stan just nu.
Hon skulle aldrig förlåta mig för att jag inte tipsade henne, men jag skulle å andra sidan aldrig förlåta henne för att hon hade krossat mitt hjärta.

Jag var likväl trollbunden av draken. Den var gigantisk, och än så länge hade den bara sprutat eld uppe i luften. Troligen skulle det vara en bra idé att flytta sig från paradgatan innan det var försent, men just nu ville jag stå kvar och titta, häpna, förundras.
Drakens fjäll var mörkt röda, och magen var lätt gyllene. Jag hade ingen aning om det var för att draken hade bott på en hög av guldmynt som färgade av sig (om nu guld kan färga av sig), eller om det var för att drakars hud var lite gyllene.

Det var svårt att avgöra dess längd, men när den flög över mig kunde jag konstatera att skuggan från vingarna ganska precis täckte hela den breda gatan, men inte trottoarerna. Det skulle betyda att det var minst trettio meter från den ena vingspetsen till den andra. Hur lång draken var? Det kunde jag omöjligt bedöma, men den var säkert hundra meter.

Det var ett vackert djur. Men också, vilket snart skulle visa sig, ett mycket farligt djur. Innan jag visste ordet av dök den ner igen, flög i hög fart mot Götaplatsen och sprutade en rejäl eldkvast mot statyn av Poseidon som står där i mitten. Då statyn vare sig smälte eller började brinna stötte draken ut ett högt vrål och steg upp mot skyn igen.

Runt omkring mig skrek folk i panik. Jag noterade att vi var några stycken som lugnt stod och tittade på, men vi var inte många. Kanske tjugo individer allt som allt som var mer fascinerade än rädda. Vi var på väg mot Götaplatsen för att se upplösningen.

Draken flög högre och högre upp, tills den vände, och med ens störtdök. Ner mot Poseidonstatyn i en graciös cirkelrörelse som avslutades med att den piskade till statyn med sin långa svans. Det gjorde susen. Havsguden splittrades och bitarna flög över Götaplatsen.

Draken gav till ett tjut, som om den firade att den hade besegrat en stor fiende. Den lade sig ner på Götaplatsen, fick knappt plats, cirklade sin svans runt fontänen där statyn över Poseidon en gång hade stått. Så lyfte den huvudet mot skyn och sprutade ut en lång eldkvast innan den lade sitt enorma huvud på framtassarna och såg väldigt nöjd ut med sig själv. Nu kändes den inte så farlig längre.

Jag var den ende som vågade gå fram.
”Var du arg på Poseidon? Var han dum mot dig?”
Till min förvåning nickade draken.
”Du förstår mig?” Den nickade igen.
”Är du hungrig?” En ny nickning till svars.
”Om du låter mig rida på dig så kan vi flyga till ett ställe där det finns massor av mumsig mat. Feta kor och så. Blir det bra?”

Draken tillät mig att klättra upp. Det var inte så skrovligt att sitta på dess långa fjälliga hals som jag först hade trott. Nog skulle jag se till att den fick mat. Men först skulle vi flyga förbi Helena.

Så vi hade ingen framtid tillsammans? Jag trodde att hon nog skulle tänka om.

Till startsidan