Kalla mig Beatrice om ni vill

Kalla mig Beatrice om ni vill

Andrea Blenda Bruzelius

Jag heter Andrea, är skribent och verksam i Göteborg som också är en viktig plats i mina texter (bl.a. i den här novellen).
För att få ihop till brödfödan skriver jag en del tal och ibland recensioner men mitt stora intresse är det skönlitterära skrivandet som jag ägnar all min lediga tid åt.
Jag driver även en litteraturblogg med fokus på kvalitetslitteratur som jag själv gillar.


Jag har kommit till en plats där tyngdlagen inte gäller längre och där tiden inte får något fäste i tingen; där tingen är fria och obundna och genomströmmade av det otingliga som inte längre söker sin motsats i dem.

När jag först kom hit förstod jag det inte – inte genast. Istället trodde jag att det var fråga om en slags kvardröjande svindel som inte ville släppa taget om mig; jag hade ju fallit genom lager efter lager av grå fuktiga skyar och antog därför helt logiskt att jag stod på botten av något, med en flyende himmel över mig och en mage som tappat tron på någon säkerhetslina i mina tarmar och ådror.

Inte förrän jag upptäckte att jag stod stadigt fast jag uppenbarligen saknade fötter började det gå upp för mig att den vanliga logiken inte gällde här och att jag visserligen måste ha fallit men inte mot en botten. Tvärt om befann jag mig mycket högt uppe, högre än vad jag någonsin befunnit mig tidigare. Bakåt och framåt och på sidorna beredde ögonblicket ut sig och under mig kunde jag inte känna någonting, varken fast eller löst.

Jag hade kommit till en plats där nu och här är samma sak som då och där och där sedan och till slut är samma sak som framför och intet och en sådan plats hade jag aldrig kunnat föreställa mig och det var denna desorientering som jag trodde var svindel, för det fanns helt enkelt ingenting annat i min tidigare erfarenhet som kunde ge den ett namn. Men det var inte svindel, det var det helt okända, för vilket ingen av oss kan vara förberedd och där vi därför måste lita helt till oss själva.

Jag stod där och svajade fram och tillbaka och visste inte vad jag skulle tro, särskilt inte som det runt omkring mig, överallt, rörde sig gestalter jag tidigare sett någon helt annanstans, bekanta och obekanta, folk från spårvagnen och folk från ströjobben och folk från gamla skolklasser och fester som för länge sedan borde ha varit bortglömda. De vände sig om mot mig men till synes utan att känna igen mig tillbaka, som om fallet slipat bort mina ansiktsdrag och allt som återstod var en slät oval, innan de seglade vidare i sina banor, höjda över tyngdlagen och tiden.

Själv vände jag mig snart nästan generat bort för på något vis tyckte jag att det var något djupt opassande med dessa möten befriade från jordiska lagar; dessa tysta illustrationer av slumpens princip.
Jag gick ut mot kanten, för första gången, och stod där och såg ut över alltsammans. Från och med den stunden visste jag att allt återstod för mig att veta och att jag kommit hit för att på nytt stå inför den vissheten, den enda verkliga, som sade mig vem jag var.

Snön föll över mig där på kanten för på den här platsen faller snön ständigt och den faller över mig fortfarande, i berättande stund. En evig snö som gör allt vitt och alla byggnader här är utdragna upp mot flingorna som faller, mot den samtidigt ogenomträngliga och oändliga himlen; som gotiska katedraler sträcker de sig mot den tomhet de vill förhärliga. Tornen och tinnarna liknar spjut men de lyckas ändå inte spetsa flingorna som då de istället landar på mig vare sig är kalla eller varma, för här finns kanske inget blod som kan kontrastera mot dem, här finns bara konstruktioner och gestalter, valv och dimmor.

Över kanten försökte jag se vart flingorna tar vägen, om de inte fastnar på något här uppe, och jag upptäckte då att platsen där jag befinner mig ligger som ett klippkloster ovanför staden och under mig finns alltså den vanliga bebyggelsen och de vanliga gatorna som en avlagring och över dem faller regnet som vanligt nästan utan uppehåll. Jag kunde genast identifiera alla kyrkspirorna, kranarna, fabriksskorstenarna och höghusen där nere; miljonprogramblocken, allt det regnvåta, tillslutna, som gångar jag sprungit runt i, för att ibland tillfälligt nå ett torg, tillfälligt nå en bredare aveny, men aldrig för att vända upp blicken och se upp – hit.
Men jag kände ingen glädje över upptäckten och inte heller någon sorg. Jag hade kommit till toppen av staden och hit förs kanske en dag alla människor, som är alltför moderna för att helt lämna sina urbana vanor.

Då jag stått där ganska länge, den där första gången, och betraktat staden-labyrinten långt där nere medan snön föll över mig kände jag rätt som det var att någon iakttog mig och då jag vände mig om stod Robert där.
Jag hade egentligen aldrig svårt att placera honom fast jag kanske borde ha haft det med tanke på hur han såg ut; det som jag dittills tänkt var speciellt för just honom fanns inte längre kvar men i gengäld fanns något annat där som jag aldrig lagt märke till förut fast jag nu begrep att det var det verkliga Robertaktiga hos Robert. Jag skulle inte kunnat säga vad det var men vad som inte längre fanns där är lättare att säga, åtminstone något av det, det mest iögonfallande.
Det som inte fanns där var först och främst hältan på hans ena ben som då vi befann oss nere i staden alltid visat sig särskilt tydligt då han var arg och han därför började röra sig snabbt så att det till slut blev att han nästan hoppade fram på ett ben.

Nu slutade Roberts båda ben strax under knäna och försvann i ett slags töcken och han gav inte längre intryck av att gå på dem i någon vanlig mening eller ens ha några skor.
Annars var han ju faktiskt klädd i samma slitna och alldeles för stora tweedkavaj som han alltid brukat ha och samma bruna kostymbyxor som inte verkade innehålla någon kropp men dessa plagg hade liksom förlorat färgen.

Han verkade ha blivit översnöad fast han inte var det. Och då han nu såg på mig såg jag i hans ansikte inga uttryck för förvåning . Han hade kunnat gå ut ur köket där jag stod och diskade och sedan kommit in igen en stund senare för att röka en cigarett under fläkten, så likgiltig såg han ut. Ändå förstod jag att han hade något på hjärtat för hans grå och helt rena ansikte var vänt mot mig liksom hans blick som inte alls flackade misstänksamt som den brukade utan var fäst rakt in i min.
”Så du kom också hit, du”, sade han efter några sekunders inledande tystnad.
Jag nickade. ”Ja, tydligen. Inte för att jag vet hur det gick till men jag är i alla fall här nu. Jag sprang mot spårvagnen och sedan föll jag och nu är jag här.”
”Sprang du mot spårvagnen?”
”Ja, jag var försenad till jobbet. Du vet om man kommer försent en gång är det ju kicken sedan så vad skulle jag göra liksom? Jag måste ju skynda mig.”

Jag slog ut med händerna i en avvärjande gest men han hade redan börjat skratta. Ett nästan ljudlöst skratt som var mer som vind visserligen men det var ett skratt. Hans ansikte skrattade men utan att krackelera som det gips det liknade utan tvärt om med en helt ny elasticitet.
”Det skulle väl vara så det gick till då förstås”, sade han då han återfått kontrollen över rösten. ”Plikten kallar, vad annars? Det enda som kan slå ut en rädsla är en annan rädsla som är större och av spårvagnen och chefen är i alla fall chefen den som kontrollerar lönen och skammen så då är ju saken avgjord.”
Jag rörde inte en min. Jag började redan tappa humöret.

”Ja, än sedan då? Då fanns det i alla fall skäl. Högst realistiska skäl. En lägenhet som måste betalas varje månad, det är ett skäl. Men då jag såg dig ligga inne i det där rummet, vad de nu kallade det, de hade något finare namn på det, med ett ljus tänt intill båren, då tänkte jag bara på hur meningslöst det var. En stunds glömska som gick fel och så den eviga glömskan och du visste inte ens om det. Du hann inte ens vakna upp. Jag hade sagt åt dig att det skulle hända en dag och det hände och nu säger jag som du visste att jag skulle säga: Vad var det jag sade? Vad var det jag sade, Robert? Där fick du för ditt slarv.”
”Ja, och du fick för din redighet. Jag ångrar mig i alla fall inte. Jag fick min glömska. Det var la inte så mycket med det man kunde komma ihåg ändå. Men med det man glömde var det bättre. Nu är jag hur som helst fri från hela skiten. Men du, hur blev det med dig? Du gick ju på alla deras lögner, om att alla kan och att man om man bara sköter sig till slut skall få belöningen och du gick runt och darrade som en unge som väntar sig en örfil så fort den bara kollar upp lite. Ändå hamnade du här, precis som jag. Men jag var i alla fall inte lika rädd så länge det varade, det där nere. Jag var för det mesta någon annanstans redan då.”
”Ja, det skall gudarna veta.”

Jag skulle kunnat ge honom en örfil och det visste han nog men han bara skrattade och ryckte på axlarna. ”Äsch, tag det inte så hårt, min vän. Det spelar ju ingen roll nu längre.”
”Nä, som det inte spelade någon roll om jag var ihop med dig eller med någon annan, bara jag slapp vara helt ensam”, sade jag buttert.
Men då blev han plötsligt allvarlig. Ansiktet liksom förlängdes och han stod alldeles stilla med hängande armar. ”Var det så?”
”Ja, och det spelar som sagt är ingen roll nu.”
”Gör det inte?”
”Nej, jag är ledsen för det. Men vad skall man göra då man innerst inne vet att ingenting kommer att bli som man ville ändå och inte på något annat sätt heller? Att det bara blir som det blev.”
”Du kunde ha tagit någon annan.”
”Det vet du, Robert, att det inte hade gått. Jag var precis som du på det sättet. Du sade det själv förut. Jag var som du fast tvärt om. Du pundade på och sket i saker och jag arbetade på och trodde att jag skulle få något till slut, om jag var andra till lags, men vi var i grund och botten likadana, vi visste båda att det var kört därför att vi var skyldiga. Vem skulle velat dela ett sådant liv, som redan är över på sätt och vis, utom någon som själv har ett? Sedan kunde jag ju gå och inbilla mig att du skulle sluta och så för att man måste ju göra något men allt jag gjorde var ju förresten sådant jag gjorde för att man måste göra något så det var väl okej det också, lika väl som något annat.”
”Så du älskade mig aldrig?”

Jag såg på honom. Som om frågan gjort honom synligare för mig, med fler detaljer. Robert; de där håliga kinderna och håret som blivit tunt och fingrarna som nu försvann in i kavajärmarna men som då, den gången då vi kände varandra mer väl än vad vi kände någon annan, alltid brukat röra sig oroligt upp mot munnen. Men det var som om vad jag nu såg för första gången – ja, verkligen såg – gick in i mig och jag kände både en slags lätthet och en större smärta än vad jag trott var möjligt, åtminstone då man saknade underben.
”Jag sade ju i alla fall att jag gjorde det”, sade jag sakta.
Han hade mer bråttom: ”Men gjorde du det då? På något sätt? Som jag faktiskt älskade dig, menar jag.”
”Inte på det sättet men jag gjorde det, ja. Jag sade att jag älskade dig men trodde att jag inte gjorde det. Nu vet jag att jag trodde fel även om det jag sade också var lögn. Jag är ledsen för det, Robert. Jag önskade mig ett annat liv, så enkelt var det.”
”Ett liv där inte jag fanns?”
”Ja, ett annat liv. Som sagt, jag är ledsen för det. Jag är verkligen ledsen. Robert. Men jag kan inte ens säga att jag gjort annorlunda om jag fick göra om det nu igen.”

Han vände sig sakta bort. Jag såg hans nacke. Den var vit. Fast hans hår senast jag såg det varit ljusbrunt fortfarande, med grå strimmor i här och där. Jag hade velat gå efter honom men jag stod vid kanten och såg honom sakta gå bortåt utan att linka, i den virvlande snön, genom de gotiska valven och snöns eviga ljus och jag tänkte på regnet som faller i stadens labyrinter, hur de brukat träffa oss då vi gick arm i arm längs avenyn och jag bar den tunga kassen med matvaror och hans blick hela tiden irrade. Jag tänkte på regnet som föll första gången jag träffade honom på nöjesfältets städ i jultid. Hur han kommit linkande genom det, i sin overall i nöjesparkens oaptitliga pastellfärger, bärande på spannen med det grå skurvattnet som han tömde i avloppet med ena handen stödd på kranen för att hålla balansen bättre. Hur han sedan lyfte ansiktet mot mig, glåmigt i det elektriska ljuset och den uppsamlade gryning som ännu inte släppts fri, och så repliken han sade: ”Skall du med ut och ta ett bloss eller, fast du ser inte ut som en som röker?”
Mitt eget skratt hade försvunnit i regnet den gången. ”Du har rätt, nej, men ja ändå, jag har inget annat för mig.”

Och efter en stund gick jag efter honom nu med, precis som den gången, bort från kanten, in mellan valven, men han var redan försvunnen bland de andra gestalterna och då jag öppnade munnen kom inget rop, inget rop fanns i mig, inget rop efter honom fanns kvar och det var kanske det tyngsta, denna avsaknad av rop eller av kraft att ropa tillbaka honom.

Det var inte så att jag letade efter Robert sedan han väl var försvunnen. Jag hade ju här inte längre tiden emot mig heller och utan tiden blir allt letande meningslöst.
Istället prövade jag mina nya, högst överraskande förmågor. Som att sakta glida in mot valvfundamenten och låta mig söndertrasas av dem innan jag på andra sidan kommer ut hel igen. Jag antar att det är vad man roar sig med här för det är vad jag ser de andra gestalterna göra också.
Gestalterna; jag förstår ju att jag nu själv är en av dem. Jag hade just på allvar börjat förstå det då jag plötsligt, mitt i mitt experimenterande med avsaknaden av fysikaliska lagar, hörde någon viska mitt namn bakom mig. Det var ingen vanlig viskning. Det här var en viskning som samtidigt var ett rop och som förenade motsatta kvaliteter i sig. Ropets styrka med viskningens tonlöshet. Ropets desperation med viskningens ängslan.

Jag vände mig om och såg genom skyarna en annan man som jag också en gång känt och jag var nära att ropa till i förvåning för honom hade jag inte väntat mig att få se här. Honom hade jag inte väntat mig att någonsin få se igen, någonstans. Och då jag senast såg honom var han heller ingen man, bara en pojke. Nu igenkände jag honom trots den nästan kala fläcken på hjässan och fårorna runt munnen som blivit djupa.
Han hade glidit upp framför mig och stod mitt i ett valv men utan att luta sig mot det eller röra vid det på annat sätt heller. Han såg på mig länge och jag förstod att han precis som då inte kunde uttrycka vad som fanns inuti honom. Av oss två var det bara mig den här platsen förlöst ur min tystnad och jag frågade honom: ”Vad gör du här, Ulf?”
Han fortsatte se på mig ännu lite till – vi hade ju heller ingen brådska – innan han svarade: ”Jag hade väl kunnat fråga dig detsamma?”
”Kanske det”, erkände jag. ”Men att du kände igen mig?”
”Du är fortfarande lika vacker. Eller snarare: jag ser hur vacker du var då, då jag ser dig nu.”
”Vad du smickrar mig, Ulf.” Jag skrattade. Jag kunde inte låta bli fast han såg allt annat än munter ut och jag inte kände mig särskilt munter själv heller. Ett kort och tunt skratt som bara kom från stämbanden. ”Du är väl förresten den ende som tyckt det, vad jag vet. Jag blev väl fulare sedan eller så var det bara ingen mer som blev förälskad i mig, som du blev. Du var den förste och den ende på det viset. För mig.”

Han tycktes begrunda detta, lade pannan i veck, som om tanken verkligen var underlig men ändå på sätt och vis bestickande. Och då jag, medan han gjorde det, mer ingående betraktade honom upptäckte jag att hans genomskinliga kropp var klädd precis som då, för länge sedan, i samma trasiga jeans och samma öppna rutiga fladdrande skjorta och att han runt halsen hade den lilla lyckoamuletten hans mor givit honom tillsammans med sin olycka.
Utan att han log kunde jag också se att hans leende förblivit detsamma; snett och med fula tänder som gjorde honom snyggare därför att han annars skulle ha blivit alltför snygg, ett leende som på den tiden gjort tjejerna som galna.
”Då var de andra dumma i huvudet”, sade han nu till slut, med tonfallet hos den som efter oändliga överväganden kommer med ett mycket avgörande utlåtande i en viss kinkig sakfråga. ”Du var inte som någon annan.”
”Det var inte du heller.”
”Jag vet det. Jag har väl alltid varit något av en idealist, som du vet.”
”Men det har du väl givit upp nu i alla fall? Jag menar, härifrån har du väl knappast något du kan förändra ändå. Det kunde du ju inte ens göra där nere förresten.”

Jag nickade ner mot staden för att han skulle förstå vad jag syftade på men det verkade inte som om han gjorde det ändå. Eller så hade han ingen lust att förstå. Han ryckte på axlarna. ”Om man accepterar den här skiten är man en idiot och en medlöpare”, sade han slött, inte utan en viss välbekant pompös biton. ”Nej, sin värdighet är det viktigaste man har. Den kan man inte hålla på och sjackra med.”
”Tycker du alltså fortfarande det?”

Jag spelade inte. Jag var uppriktigt förvånad faktiskt; att trotset skulle kunna finnas kvar så intakt, till och med här, där det vad jag kunde förstå var så avgjort poänglöst, var inget jag hade väntat mig. Och som om någon med min förvåning som skivtallrik lagt på en gammal repig och uttjatad platta så fortsatte det från och med nu som det alltid gjort, mellan oss, precis som om ingen tid alls hade förflutit och vi ännu var unga och redan utleda på varandra.
”Tycker och tycker”, sade han med spelad nonchalans. ”Det är väl en fråga om att inte ge upp bara. Ingen stor man har någonsin givit upp bara för att världen har vänt honom ryggen.”
”Men du är en ganska liten man vad jag vet, Ulf, och som det ser ut nu så är det vi som vänt världen ryggen, oavsett om vi velat det eller inte…”

Det var inte min mening att vara elak eller att fortsätta gamla evinnerliga diskussioner för att till slut få rätt men jag såg att han trodde det. Jag såg det på sättet som hans haka höjdes i förakt och hans ögonlock ströks neråt som för att signalera: jag ser inte på dig mer, jag har fått nog av att se på dig.
”Det är det som är felet med dig”, sade han med sin allra gnälligaste röst. ”Det har alltid varit felet med dig och är det uppenbarligen fortfarande. Du ville alltid ge upp, redan då. Ingen glöd alls. Du lät dig alltid luras av de där som trodde på anpassning. Du ville så gärna passa in och vara en av dem, oavsett vad det kostade. Vara normal och hoppas bli belönad för det fast du egentligen visste bättre. Fast du egentligen mycket väl visste att du var grundlurad och att det behövs folk som dig, som skäms och slår knut på sig och ber om ursäkt hela tiden, därför att samhället behöver dem som inte får vara och lägger skulden bara på sig själva för det. Så att det slipper förändra sina orättvisa strukturer.”

En gång hade det här tonfallet från hans sida gjort mig rosenrasande. Det hade givit upphov till ibland dygnslånga gräl då jag smällde i dörrar och svor och försökte slå honom i ansiktet men nu önskade jag plötsligt bara att vi kunnat tala om något annat och ändå hade jag ingen lust att skydda honom med min vrede längre. Jag hade ingen lust att bespara honom mig genom att tappa koncepterna.
”Men du själv då?” frågade jag lugnt. ”Lät inte du dig luras av din mor då, som bara ville ha sin egen lille revolutionär? Ville hon inte lägga skulden på dig kanske, för att du inte lyckades med att vara det?”

Jag såg honom rakt i ögonen och hoppades på att han skulle se vad som fanns i mina ögon. Jag ville inte att han skulle tro att jag var bitter. Jag ville att han skulle veta att det var tvärt om; att jag visste och att det jag visste inte väckte något hos mig längre, annat än oändlig sorg.
Det var naturligtvis lönlöst. Precis som det skulle ha varit då. Han fnös och vände sin höjda profil med den trubbiga näsan och de fylliga läpparna mot mig.

”Min mor ville bara att jag skulle bli en god människa. Hon hade ideal. Men det kan väl inte du se med din borgerliga bakgrund. Min mor var en hippieflicka som trodde på det goda i människan och det straffades hon för, av samhället och av dåliga män och av alla andra. Hon kunde inte hjälpa att hon var för känslig för det här livet.”
”Och att det fick henne att förstöra dig?”
”Kanske det. Men dina föräldrar förstörde väl dig lika mycket de. Alla föräldrar förstör sina barn. Det är bara så det är.”
”Precis som alla som älskar varandra förstör varandra. Vi till exempel. Ulf, varför gjorde vi det? Fanns det egentligen ens någon anledning?”
”Ja, vi var unga och dumma, antagligen. Vi skulle ha ägnat oss helt åt våra ideal istället. Jag visste inte då att kärlek försvagar en man som den gör. Det var mitt stora misstag. Mitt enda misstag, faktiskt.”
”Så som du levde så försvagade det dig, Ulf” – nu darrade jag på rösten mot min vilja – ”det hade varit mycket bättre om du hittat någonstans att verka istället. Mycket bättre. Istället försökte du alltid bygga upp allt själv men det är inte att förändra världen. Det är ju bara att leva utanför den.”
”Världen har aldrig givit utrymme åt stora män.”
”Men Ulf, jag sade ju förut att du är en liten man. Jag förstår inte att du inte lärt dig det nu ens, då vi är här. Jag trodde att det var därför vi var här. Eller därför vi kommit hit och inte till en annan plats.”
”Vad menar du med ‘här’?”
”Här, ovanför staden naturligtvis.”
Han såg uppriktigt förbryllad på mig. ”Ovanför staden? Vad är det du pratar om? Du har tydligen blivit förvirrad också. Helt världsfrånvänd, precis som då. Men du får ursäkta, dina religiösa vanföreställningar biter inte på mig och det vet du mycket väl om. Och nu måste jag faktiskt gå. Jag har saker att uträtta. Viktiga saker.”
”Ulf!”

Han hade redan vänt sig helt bort då jag kastade ur mig hans namn och han vände sig inte om igen. Han gick.
”Ulf, jag älskade dig ju just för att du är en liten man!” skrek jag efter honom. ”Förstår du inte det? Jag älskade dig faktiskt, fast jag aldrig kunnat vara särskilt förälskad för jag tror inte på stora män. Jag älskar dig så kan du inte bara stanna och inse det?? Ulf! Ulf!”
Men det var lönlöst. Han stannade inte. Mellan kragen och hans hårfäste såg jag knuten på läderremmen som amuletten hängde i. Amuletten som var formad som en mexikansk solgud. Då jag slöt ögonen mot den fylliga dimman såg jag honom springa över ängen, mot mig där jag satt på filten med vår picknickkorg intill mig. Hans brunbrända muskulösa överkropp och jeansen med stora vitfransiga hål på knäna och nere vid de bara fötterna. Hans segervissa leende som i botten var fyllt av sorg.
Bara dina egna strider är värda att ta, borde jag ha sagt till honom. Men jag visste det inte jag heller den gången det begav sig. Och där jag nu stod och kände hjärtat dras ut i sega trådar förstod jag att detta inte var platsen för automatisk visshet, bara helt frivillig sådan, och att jag därför inte kunnat förvänta mig mer av honom här heller.

Jag måste ju erkänna att detta var en missräkning från min sida. Jag hade väl trott att om det finns något att hämta så här högt över staden så är det visshet åt alla och envar som kommer hit.
Själv kände jag den ju så tydligt, den uppfyllde mig då jag stod vid kanten och såg ner på de kulna labyrinterna där nere medan de stora snöflingorna virvlade runt mig utan att skymma sikten. Det tycktes mig till exempel så självklart hur smått allt var där nere. Alldeles för litet att låta sig skrämmas av. Samtidigt alldeles för stort att gå miste om.
Det hade ju inte varit min mening att göra mig till ovän med Ulf igen. Det var det sista jag velat när jag nu fick återse honom, äntligen, efter att i så många år tänkt på detta återseende som en omöjlighet. Det var vad jag slängt efter honom då han försvann som varit det väsentliga och ändå det största misstaget att så direkt påtala. Istället för att försöka nå honom med ord borde jag ha dragit honom med mig fram till kanten och handgripligen visat honom; se här, där nere är den, staden, vi är inte där längre och nu ser du ju själv ett den inte var värd dina ansträngningar ens medan vi fortfarande var där, fast den faktiskt varit värd din närvaro som den aldrig fick.

Men jag hade som sagt räknat med hans visshet. Nu, då han gått, blickade jag ensam ut över staden och kände kölden från luftdraget utan att frysa. Djupt där nere hade en kyrkklocka börjat ringa. Klangen hördes bara sporadiskt, buren av vinden upp, kastad hit och dit. Den fick mig att tänka på stormklockor, på klockbojar och på havet. Var staden fortfarande omringad av havet? Jag antog att den grå oreflekterande ytan där nere var havet; den som åt sig in i labyrinternas svarta kanter.

Varför föll snön aldrig dit ner, utan blev till regn halvvägs? Jag hade ju älskat snö som barn, som alla kustbarn eftersom regnet är så kallt och klibbigt vid kusten och dessutom ständigt faller. Nu var jag omvirvlad av snö och det fick mig att vilja sträcka ut händerna åt sidorna, se upp och räcka ut tungan. Jag skulle ha gjort det om det inte på något vis känts så opassande. Jag var ju inte ensam. Och som om jag plötsligt fått nog av frestelsen vände jag mig om och gick inåt det grå, vittrade katedralskelettet. Jag tänkte på Mont-Sant-Michel, klosterön, som jag en gång besökt med min familj, som tretton- eller fjortonåring, och på hur det jag nu såg var som Mont-Sant-Michel, fast utan markkontakt och utan några tak. Spetsbåge efter spetsbåge, byggda ovanpå varandra i det oändliga, upp mot himlen som i sin tur försvann i virvlande snö.

Om jag hade vetat att det var så, bara koncentrerad skönhet, tänkte jag nu, att det var målet och ursprunget, hade jag varit någon annan då och gått med rak rygg på gatorna?
Nu gick jag uppåt genom luften, genom valv efter valv, och gestalterna passerade mig tysta och med bortvända ansikten.

Först verkade det aldrig ta slut, jag tänkte att den kanske var oändlig, denna likhet, denna upprepning, men så kom jag rätt som det var fram till någon form av mittpunkt; bara en perifer sådan men ändå en som hade en viss karaktär av centrum. Bågarna lutade sig över denna genomblåsta plats där snön yrde och jag stod blickstilla för jag visste genast att han var där, jag hade ju alltid kunnat känna hans närvaro redan på luften i hallen då jag som barn kom hem efter att ha traskat runt ensam på gatorna till sent. Röken från hans cigarett som på den tiden hängde kvar i ett mellanskikt av lägenhetens luftrum och hans ångest som skälvde i väggarna.

Men nu rökte han inte. Han hade dykt upp framför mig, tyst som något som materialiseras och allt i mig drogs genast in mot hans ansikte som var sig likt fast vitare.
Hans ansikte var ju den punkt dit mitt vara lokaliserat sig redan från början och även sedan det bara funnits i mitt inre hade det ju dragit mig bort från de andra. Nu såg han på mig med de där ögonen, de som smittade mig med skammen innan de vek undan. Jag var på väg att säga hans namn, namnet han hade för mig, men kom av mig.

Inuti brusade ett väldigt hav men här var det bara vinden som ven, i denna kalla dimension där han stod framför mig som om ingen tid och inga förlopp hade kommit emellan och allt var över och allt återstod.
Så sade jag det verkligen, men så lågt att han kanske inte hörde.
Han lyfte handen. Tafatt och liksom avvärjande. Den ena seniga men starka handen med de fina fingrarna och på en av dem blänkte förlovningsringen egendomligt vit, fast den var av rött guld. Hennes närvaro mellan oss, nu var den endast en ring av livlös metall. Han harklade sig. ”Så du är här du med?”
Det var tydligen den frågan som skulle ställas här i olika varianter. ”Ja”, sade jag, för det verkade inte finnas något annat svar på den heller. ”Det är konstigt”, sade han. ”Då man står i det förhållandet som vi gör, menar jag… att ses här till slut.”

Jag nickade. Om någonting en gång skulle bli sagt mellan oss skulle det vara sant och därför hade vi väl tigit också. Nu svarade jag honom, eftersom stunden tydligen var inne: ”Jag tyckte alltid att det var omvänt mellan oss i alla fall, så att det verkade naturligare att jag hamnade här först ändå.”
Han såg besvärad ut. Sträckte ut den ena benstumpen och petade lite trevande med den på en av valvbågarna som genast vek; precis sådär hade hans ben en gång rört sig då han med foten han inte hade längre trampat på den ännu glödande fimpen han just slängt i gatan. Blyg som en tonåring hade han varit den gången. Gjord glömsk av sin egen blygsel, så att han inte mindes det faktum att det var jag som inte hade något skydd, åtminstone lika mycket jag.
”Det var en jävla cirkus då du föddes”, sade han, som för att avleda uppmärksamheten till något annat. ”Jävlar vad du vände allt uppochner, redan då.”
”Jag antar att man måste det då man föds”, sade jag lågt.
”Kanske det, ett jäkla liv var det i alla fall.”

Han fortsatte att förstrött peta på valvbågen med knäet men det var ju redan kört. Tydligen är det vad som händer här uppe, tänkte jag, att alla samtal måste sluta i det som inte borde bli sagt eller som borde bli sagt fast det sliter sönder de sista resterna av band.
Band – jag studsade liksom inför ordet för det var ju det, att jag så ofta tänkt att jag inte haft några band, i alla fall verkade ingen ha haft det till mig eller åtminstone inga som höll. Banden som funnits hade brustit – det var så jag sett på det. Trots eller på grund av min ovilja att någonsin tänja dem.
Nu kände jag bandet från honom och hur det bundit mig och hindrat mig från att gå någonstans så länge jag kunde minnas; tunt som en salivsträng men starkt som silke. Eller tvärt om: otympligt som en kedja och värdelöst att hålla sig i som ett gammalt presentsnöre man återanvänt och krullat om med saxen. Jag ville bara rycka i det och nu gjorde jag det.

”Kunde jag inte få föra ett jäkla liv då, för en gång skull?” sade jag, nästan ivrigt. ”Jag visste ju inte ens om det själv. Jag visste ju inte vem jag var, lika lite som någon annan vet det som föds.”
Han sparkade till valvbågen med sin obefintliga fot. ”Jag tyckte du förde ett jäkla liv mest hela tiden, jag. Och visste vem du var, det gjorde du väl också. Jag vet en viss fröken som var synnerligen bestämd redan från början. De där strumporna dög inte och den där tröjan kunde du visst inte ha och middagen föll ju aldrig på läppen heller och sedan var det ju skolan… Det var inte lätt för din mor, skall du veta, att behöva stå ut med ditt tjat och alla andras prat.”
”Jag hade inte bett om att få komma. Om jag var besvärlig så var det för att det var det enda sättet att få någonting.”
”Enda sättet att få någonting. Vi hade väl inte bett om något vi heller. Dessutom tyckte jag inte vi gjorde annat än gav och gav åt dig. Vad begärde du egentligen? Fick du inte kläder kanske? Du behövde inte svälta, så vitt jag minns. Och gav vi dig stryk kanske? Det kan jag inte minnas. Jag tror snarare det är en viss fröken som har konstiga krav. Orealistiska.”
”Jag ville bara finnas till.”
”Och vem hindrade dig? Om det var någon som hindrade dig eller oss från något så var det du.”

Men det var konstigt; det hade ju alltid varit vad jag vetat att han tänkte. Den tysta anklagelsen som var som en våt tjock filt över mig och gjorde varje rörelse oändligt mödosam. Ändå förstod jag nu plötsligt att jag alltid vetat att denna anklagelse var osann. Jag hade alltid betett mig som en skyldig men jag hade alltid vetat att det inte var sant, utan att själv veta om att jag visste det. Det som förgiftat mig inifrån var vreden. Vreden riktar sig ju inåt då den ursprungliga adressaten redan bestämt spelreglerna. Nu växlades den in i en väldig, kompulsiv sorg. I dessa de svala snöflingornas stad brann sorgen utan att ge ifrån sig något ljus och ingen värme. Sorgen var blek som efter en sömnlös natt. Jag hade kunnat flyga på honom och slita honom i stycken eller skydda honom från allt. Jag hade bestämt mig för att försvara mig.

”Jag tillhörde inte er”, sade jag. ”Ni hade ingen rätt att använda mig som ni ville utan att vilja ha mig. Och om du tror att du skall kunna få mig att tro att du tyckte att ni hade det så kommer du att bli besviken. Det var inte du som tyckte det. Du lät dig duperas. Du vågade inte unna mig att bli annorlunda än dig själv. Du vågade inte utmana din rädsla för straffet för att jag skulle kunna få bli fri. Du vågade inte erkänna att du var ensam.”
”Erkänna, ensam”, härmade han. ”Jag förstår inte vad du pratar om. Du fick frihet så det räckte, vad jag minns. Därhän att din mor fick hämta dig då du låg och kalvade på gatan var och varannan helg. Nej, jag har hört dig tala tillräckligt mycket dumt, nu får det vara nog. Kom igen då du funderat igenom din egen roll i det här.”

Dimman följde honom i hasorna då han gick men den här gången skulle jag inte låta det ske. Den här gången var jag förberedd. ”Stanna!” ropade jag.
Jag ropade det så tvärt och högt att jag själv blev förvånad. Ett ögonblick stod han som förstelnad. Så vände han sig verkligen om och blicken i hans ögon förlängdes mot mig. ”Ja? Vad är det, min nådiga fröken?”
”Du kan inte lämna mig såhär” – jag försökte att inte låta vädjande – ”inte utan att först ha förlåtit mig allt som du har gjort oss. Förstår du inte att det är jag som måste bära på din skuld? Jag har redan burit på den ända sedan jag föddes och nu, då vi är på andra sidan, inte ens nu är jag fri från den, så befria mig är du snäll. Det räcker med ett ord bara. Vad som helst. Du är ändå den jag kommer ifrån. Du måste ha någon speciell känsla för mig som ingen annan har.”
”Just därför” – nu var han hånfull – ”det är den du har sårat med ditt skitsnack och allt du har ställt till med, för mig och din mor.”

Det var det tonfallet, det jag var mest rädd för, den besviknes, den förorättades, den rättmätigt dömandes men nu gav jag mig inte, som jag en gång brukat göra. Om det var den tonen han ville ha så skulle han få ha det. Jag skulle ta efter honom och inte sluta förrän han gjorde det. ”Hon du kallar min stackars mor var för mig ingen mor,” sade jag hårt. ”Jag vaknar av denna mors ögon som ser på mig från en annan sida av rummet nästan varje natt. Jag tycker de följer mig när jag går längs gatorna. De finns i andra människors ögon också, så att jag inte kan se in i dem. Jag kunde aldrig få möta en förälskad killes blick, bara hennes. Och du fanns inte däremellan. Du drog dig tillbaka, passiv, som du alltid varit. Blind, som du är. Det är den skulden jag talar om. Att jag får bära skulden av att bara ha blivit sedd av den som avskyr mig.”
”Avskyr, det är väl ingen som avskyr dig mer än du själv. Nej, nu går jag. Det är såhär det slutar. Alla ansträngningar hon gjorde och så kommer det sådant här ur munnen på dig. Det är en skam.”

Han vände sig åter om och började gå. Den långe mannen med de stela axlarna under rocken; jag skyndade efter honom och skrek: ”Du kan inte göra såhär. Inte till slut. Det var du och jag. Det borde ha varit du och jag. Snälla, stanna hos mig för om du inte gör det, vem skall då göra det? Pappa! Gå inte, pappa!”
Men han gick. Jag stod kvar mellan pelarna och såg honom gå bort i snöyran. Först avlägsna sig och sedan upplösas som en dröm om honom, drömd genom ett öppet fönster i barndomen. Och jag förstod att detta inte skulle bli platsen för några återföreningar eller några föreningar alls. Jag skulle vara lika ensam i mig själv som jag alltid varit men härifrån kunde man väl knappast hoppas på att kunna ändra något.

Så störtade löjligheten sig över mig, den inte särskilt imponerande varelsen som står och ropar rakt ut i luften med känslan av att hennes rop borde slita sönder hela luftrummet och skapa en reva rakt igenom det som finns fast de inte ens räcker för att följa den försvinnande bort till nästa krök. Hur hade jag kunnat tro på att det alltid till slut måste komma en försoning? Det som är förstört kommer väl att vara förstört också sedan det helt har upphört, ja, i synnerhet då.
Men jag hade väl varit en optimist. Omedvetet; sorgen och smärtan och förtvivlan hade varit de tydligaste uttrycken för hur min hoppfullhet aldrig lät sig grumlas. Jag var som ett sådant där barn som alltid finns på köpcentren; som irrar runt hulkande och snorande och tror att varje främling är lilla mamma eller lille pappa. Ingen tänker på att ungens gråt är det yttersta tecknet på optimism.
För mig återstod nu tystnaden. Snöyran där ursprunget upphävts men där det inte riktigt verkade gå att upphävas helt och hållet själv ändå.

Jag dröjde en stund innan jag började gå åt det håll där han försvunnit jag också. Av dem jag träffat på var det honom jag måste återfinna igen för det var honom jag sökt i de andra. Det var för hans skull, för att jag inte stått ut med att sluta älska honom, som de andra bara fått mitt förakt. Egentligen anade jag ju att det kanske var försent för att sådant återfinnande men vad är egentligen försent här? Där jag gick slöt sig snöyran också efter mig och mina tårar blev till snöflingor som singlade nerför mitt ansikte utan att smälta.

Det här är staden ovan staden. Den slutliga. Jag har förlikat mig med det därför att ingenting ännu tyder på att något mer är möjligt; inte som då jag en gång för länge sedan stretade uppför och nerför de backiga trottoarerna och regnet slog mot ansiktet och vinden letade sig in i den billiga kappan och jag tänkte att allt rann bort, hur man än gjorde, en dag skulle det vara borta.
Här är den konsekvensen upphävd för allt är redan borta. Utom det innersta som till och med är enklare än skelettet. Jag skulle känna mig påklädd om jag hade ett skelett. Jag skulle känna mig mer avskild om det ännu fanns något att vara skild från. Vilken idioti förresten, att tro att man är ensam så länge man känner sig ensam. Förstår man inte att det aldrig funnits någon varelse som inte kommer ur en annan. Det är bara här det sambandet upphört och det är ändå sämre än om alltihopa kunnat upphöra. Där nere i staden var jag bara rädd för sådant som jag här längtar efter. Här är jag inte rädd för något alls därför att jag redan är på andra sidan rädslan. Jag går och går i valvens labyrinter och ser efter männen men ingenstans ser jag dem.

En stund kommer då jag dras in i en kretsgång där jag inte varit tidigare. Det är som en virvel av gestalter varav jag är en och vi rör oss som genom ett snigelhus av snöyra, nästan osynliga i våra dimkappor och med våra halva extremiteter. Jag märker att vi rör oss brantare och brantare uppåt. Det är som om vi tillsammans bildar en mycket långsam och uppochnedvänd tromb.
Bland ansiktena som här och där vänds mot mig är det inget jag känner igen längre. Jag är inte säker på att jag skulle känna igen mitt eget ansikte om jag såg det. För här finns inga färger. Allt har samma genomskinlighet. I mig är även jag genomskinlig. Jag tycker att jag hör ett sus som mer och mer liknar en sång men i själva verket är det förmodligen tystnaden som är mäktigare här än någon tystnad jag minns från förr. Men nu är vi så långt uppe att till och med snöyran har upphört. Inga valvbågar syns längre till. Vi rör oss i en strid ström mot en smal passage som jag bara anar. Jag ser inte passagen. Det är något inom mig som är före minnet som ser den. Det är ett sinne som är före städerna och före männen.

Strax innan jag förseglas infinner sig ögonblicket av visshet bortom vissheten. En fientlig passage väntar men den här gången skall han ta emot mig på andra sidan. Jag vänder mig inte om för att ropa hans namn en sista gång för han är inte där. Han är framför mig. Han är inte framför mig. Han måste vara det och han är det inte. Han är det inte och jag går igenom, utan att minnas honom, utan att minnas oss och jag är övergiven och befriad.

Till startsidan