Mammas låda

Mammas låda

Lena ME Olofsson

Lena Olofsson, 57, bergsingenjör, bor i Måttsund utanför Luleå.
Lenas relation till ord och berättelser kommer från uppväxten i berättartraditionen i Västerbotten. Böckerna fanns där. Lenas morfar hade hand om bruksbiblioteket i Robertsfors.
– Jag gillar berättelser. Att formatet är en bok, film eller en muntligt spelar ingen roll.
Lena har aldrig tidigare skrivit litterärt eller publicerat sig men skrev en av vinnartexterna till Umeå novell tävling 2013. Den novellen kom till sedan en väninna övertalade henne att vara med i hennes skrivarcirkel. Under 2013 har hon fortsatt att skriva uppmuntrad av priset. I eProvins under Nyskrivet finns en novell.


Jag hade suttit där och hållit andan i fyrtio sekunder. Jag såg på klockan som hängde över dörren. Visaren hoppade fram sekund för sekund.

Femtio sekunder.
En minut.

Klockan tickade vidare. Jag andades och väntade. Hon som låg där i sjukhussängen tog inget nytt andetag. Jag andades djupt igen. Men ingen annan i rummet gjorde det. Mamma var död.
Pappa spikade ett undertak i garaget för några år sedan. Där förvarade han skidor och stavar, som mina och syrrans barn använde under sportloven. Det fanns också en snowboard, en sparkstötting och min gamla nötta skateboard. Där fanns även mammas låda.

Någon gång på 70-talet hade farfar fällt några stora aspar och sedan låtit såga upp dem i bräder. Pappa hittade bräderna och byggde en roddbåt. Av virket som blev kvar snickrade han ihop en låda. Runt sargen satt en list av ek och på den låg locket. Aspträet hade behållit sin ljushet och lådan lyste av sig själv där den stod på garagevinden.

Pappa berättade inte för mig att han byggt trälådan. Det var för några vintrar sedan, när han började ha svårt att ta sig fram och jag skulle ta ner skidorna, som jag fick syn på den.

– Vilken snygg trälåda du har på garagevindan, sa jag när jag kom in och vi drack förmiddagskaffe.
– Jodå, svarade han. Det är Sigrid som tyckte att jag skulle snickra ihop en. Hon tjatade på mig i flera år. Jag fick några fina bräder över vid båtbygget så jag tyckte att de skulle passa bra.
– Så då är det mammas då?
– Jo.

Det blev inget mer sagt om den saken, för ungarna kom instormande i köket och ville ha uppmärksamhet. Det skulle åkas skidor och tolkas efter skotern.
Men nu var mamma död. Jag hade meddelat alla som skulle meddelas. Syrran kom tillsammans med pappa och vi satt en stund i mammas sjukrum med tända ljus. Sedan åkte vi hem till pappa. Min syster är en effektiv människa och var inne på att begravningen skulle vi ta itu med nästa dag. Ägaren av begravningsbyrån var en gammal skolkamrat och syrran hade redan pratat med henne.

Nästa dag vid frukosten, det blir mest kaffe, frågade jag pappa, om mamma hade haft några speciella önskemål runt begravningen.
Pappa tittade generat upp. De pratade aldrig med oss barn om hur de hade haft det med varandra. Syrran och jag hade nog inte frågat. Det var fullt upp med våra liv, jobb och familjer. Pappa och mamma förekom oss alltid och undrade hur det stod till med oss och det vi hade runt omkring oss.

– Ja hmm, harklade han sig. Det skulle vara bra om ni kunde hjälpa mig att få ner mammas låda från garagevinden.
– Men pappa, syrran var irriterad, kan inte vi ta och göra det sen. Nu ska vi träffa begravningsbyrån och bestämma om begravningen.

Pappa tittade på henne med en rynka mellan ögonbrynen.
– Det är mycket som ska ordnas och det är väl bra att vi kan hjälpa till, fortsatte hon.
– Jodå. Jag säger ju till att jag vill att ni hjälper mig med att ta ner lådan. Han blev sträv på rösten.
– Men pappa, lade jag mig i, kan vi inte vänta med hennes saker nu. Och ta det här med begravningen först.
Han tog ett djupt andetag och sträckte på sig, Bekymmersrynkan djupnade.
– Nää.
– Vad är det då i den där lådan som är så viktigt att vi ska ta ner den nu, undrade syrran.
Hon städar ihop på frukostbordet med häftiga rörelser.
– Ingenting, sa pappa.
Han tittade ner i kaffekoppen och styrde den sedan ifrån sig. Sedan lyfte han på huvudet och såg på oss.
– Ingenting!

Syrran öppnade kylskåpet och tryckte in osten, skinkan och Bregottasken. Osthyveln skramlade då den föll i golvet.
– Det är Sigrid som ska ligga i lådan. Jag ville inte att vi skulle säga kistan när vi pratade om den, så vi sa ”lådan” Det var från en hemslöjds tidning hon fick idén att jag skulle snickra en kista som hon skulle begravas i. Ja, om jag var före henne skulle jag få ta den, sa hon.

Så blev det. Mamma fick ett duntäcke omkring sig, för hon har alltid varit frusen av sig och så fick hon ligga i den vackra kistan som pappa snickrat.

Och nu går pappa och spanar in den gamla björken och funderar på att bygga ihop en egen låda.

Till startsidan