När jag rinner ut

När jag rinner ut

Maria Edgren

Maria Edgren, 36 år, debuterade som poet 2011, barnboksförfattare 2012.
Arbetar som gymnasielärare på vardagen och skriver böcker på fritiden under väldigt obekväma arbetstider.
Lämnade storstan tillsammans med man och 2 barn för ett liv ute på landet för 11 år sedan och har stannat kvar i Sörmland.
Gillar att läsa: Carl-Johan Vallgren, Amanda Hellberg, Kristian Lundberg och Marjaneh Bakhtiari.
Ogillar: Dåliga deckare och banala berättelser som inte lämnar kvar ett spår av sig själva.
Vill med mitt skrivande: Förändra, påverka, göra skillnad och inspirera.


Badrumsgolv är kalla. Fuktiga. Sterila.
Ett stycke kött ligger och väntar på att användas.
Ligger på klinkersplattorna tillsammans med en rosa hjärtformad matta och svarta könshår
som klamrat sig fast vid golvbrunnens kant. Inte beredda att ge upp ännu. Ännu fast förankrade.

Utanför, bakom spetsgardinen hängandes i fönstret, är det fortfarande vinter, nästan vår.
Hoppet, det hoppfulla hänger i luften som små såpbubblor, väntar på signalen.
Att ”nu är det dags att byta skepnad” men allt är stilla. Så tyst.

Tiden fryst i en egen kapsel, någon viftade med sitt trollspö och sedan tyst.
Bristningarna, blomningarna stannade, håller tillbaka, som gråten i halsen det stockar sig, klumpar och nästan kväver.
Tårar som torkar in i kuddvaren, som droppar ned på orden som vill komma ut, måste få komma ut men som förvandlas till oläsliga enorma otydbara svarta fläckar.

Ingenting i någonstans, där är vi, det är vi.
Mörkret har låtit oss vänta, lett oss på vägar mot något, hela tiden vaggat in oss i bomullsmjuk tillvaro. Vi har blivit lovade, ljuset i tunneln ska komma.

Håll ut, håll ihop människa, snart är vi där.
I ljuset, i rampljuset blir vi till, återfödelsen kommer.
Skuggmänniskorna, vi bär oss fram och blir synliga för varandra.

Jag är den som stannar, stannade, orkade inte hela vägen denna gång.
Vägen ville inte visa, leda längre än hit.
Ett stycke kött ligger på badrumsgolvet och väntar på att användas, på att få brista
itu, göra ont, göra skönt, få känna.

I skuggan är det mörkt, mörkast och kallt.
Där går hjärtat sönder, där kan man gå vilse och aldrig mer hitta hem igen.
Lämnad kvar sist i ledet är du offret som är på väg till slakt när alla andra kom vidare.

Skuggmänniskor är inte verkliga, lever inte, tänker inte.
Hjärtat kan inte fortsätta slå i någon som är död.

Badrumsgolv är kalla. Fuktiga. Skitiga.
Bär spår av smuts i sprickorna där klinkersplattorna brustit.
Svart, magma som väller upp och igenom, tränger, svämmar över och dränker allt i dess väg.
Kan jag simma? Kan jag vinna över det här?
Mina armar känns inte starka längre, livet rinner ur mig…
Sprickorna, det krackelerar och går sönder.
Det sköljer över mig, kommer i skov och gör det svårare att andas. Att hålla tillbaka. Hålla mig flytande.

Klarblå himmel, ett ljus som närmar sig, hoppfullheten – jag är på väg.
I ett väglöst land hittar alla hem till sig, alla vägar bär – för du går dina egna.
I mörker kan skuggor röra sig obemärkt, ljudlöst.
I ljuset ser vi alla varandra, vi är, finns till, är existerande.
I det grå svävar vi mellan zonerna, mellan landskapen, där färger blir toner blir nyanser. I mellanskiktet ramlar vi som inte kan hålla fast, som fortfarande känner.
Det som slumrar är svårt att väcka, få vid liv, ett hjärta som är tömt på blod är svårt att få fungerande igen.

Det är varmt i det kalla, på golvet bland silverfiskar och handdukar som väntar på att bli använda börjar golvet svikta, väggar bukta inåt, trängre, allt närmare nu, ljuset skär in i synfältet, blixtrar till som små stjärnor framför mig, gör mig yr, gör tankarna suddiga.
Varmhet, värme, kokande, bubblande magma, hud som fräser sönder,
rinner, ömmar, jag går sönder, det lossnar, jag går itu, som människa inte längre hel, sammansatt.

Utanför, de väntar, hungriga, kraxande, ett stycke kött ligger på ett badrumsgolv och väntar på att användas, vingar som slår mot fönstret, vakande ögon som ser, vet när tiden är inne.
Kommer jag att duga, fylla behoven, stilla hungern?

Vad är en känsla?
Ord som etsar sig fast någonstans på kroppen där det gör som ondast? Finns det onda platser? Där det är som obekvämast?
Känna efter är bara för dårar, ta på dig ditt pansar och stäng inne, men i det hårdaste finns mjukhet, bomullskänsla, inger hopp om liv och släpper in ljus.
Metall känns lätt mot hud, hud känns mjuk mot metall.
Ett stycke kött ligger inte mer på något golv.

Till startsidan