Ornamentexpressen

Ornamentexpressen

Rebecca Ferm

25-årig spelentusiast som brinner för narrativ och olika medier. Jag gillar att skriva om det okända och det mystiska, gärna i ordinära miljöer med helt vanliga människor.


Expressen rullar mot sin destination lika ihärdigt som den sista snön. Den skär genom det dystra landskapet som en oas av ljus i natten. Inuti vagnarna dinglar elektriska kristallkronor från taket och kastar lustiga solkatter på väggarna när tåget kränger svagt åt sidorna. Sätena kantar kupéernas väggar, som alla täcks av gulnad, medaljongmönstrad tapet och ett antal gammalmodiga reklamaffischer. I mitten av en kupé i andra klass sitter en gammal man med en pipa. Röken bolmar ut i rummet medan ett leende sprider sig på hans läppar. En liten flicka i närheten med slitet, blekt hår viftar röken mot glipan i det halvöppna fönstret.

Ingen annan i kupén tycks ha något att invända mot röken. Mittemot mannen med pipan sitter en elegant kvinna. Hon har håret i friserade lockar kring sin vassa haka och sina utsökt röda, målade läppar. Hon läser i en bok, förbereder sig för sitt kommande yrke som författare. Sidorna är blanka och utan text, men i hennes huvud är de fyllda av fantasifulla ord och målande beskrivningar, fyllda av drömmar och löften. I hennes huvud lever och andas dessa sidor tryckta ord, som människorna omkring henne andas luft.

I första klass sitter bara en enda man. Han är gammal, äldre än mannen med pipan, och ändå har de silvergrå stänken inte helt tagit över hans hår och skägg. Han stirrar ut genom fönstret på de pyrande och öde slätter som ilar förbi i mörkret. Han är den enda på hela Expressen som fäster någon uppmärksamhet vid det som vilar utanför vagnarnas ramar; den sista kopplingen till världen Ornamentexpressen är på väg att lämna bakom sig.

I handen håller han hårt om biljetten. Den är tryckt på mjukt grönt papper som doftar svagt av trä. Texten på den är tryckt med guldpläterade bokstäver, som kanske skulle kunna få en resenär att känna sig speciell, nästan upprymd över den kommande resan. Men på Ornamentexpressen är de flesta uttryckslösa, trots de många lovande budskap som står att läsa på affischerna om vad som ska tilldelas dem vid deras slutdestination. Härinne i första klass sitter budskapen på väggarna, i skinande ramar med glasskivor. I andraklasskupéerna har de inga ramar, inga glas. Samma budskap, klädda i olika skrudar, menade för olika människor, med olika biljetter. Den här mannens fingrar darrar där de håller om guldbiljetten, och det är något blankt över hans ögon där han envist riktar dem ut genom fönstret. Utanför finns friheten, de sista resterna av den han kommer att se. Härinne finns bara det sista fängelset. Resebolaget utlovar sin egna, tillhandahållna frihet.

Allt gammalt ska sållas ut och rensas bort, all smärta, all svärta, och all tyngd. Allt ska ersättas av lycka och tillfredsställelse, serverat på en silverbricka i ett skräddarsytt paket. Guldbiljettsmannen kan inte finna tröst i något av resebolagets löften. Han kan bara krama hårdare om biljetten och försöka få sina fingrar att sluta darra. Han önskar att det inte behövde göra så ont. Att han inte redan behövde känna denna stickande längtan i lungorna, och att väggarna inte reste sig riktigt så hotfullt omkring honom.

I bagagevagnen tar sig en ung pojke fram mellan väskorna och kikar ner i varenda en. Han är kanske tio, elva år. Hans namn står broderat på ryggsäcken med klumpiga stygn. Håret har han dragit bakåt och säkrat på huvudet med skyddsglasögonen i vuxenstorlek, vars band löper hela vägen runt huvudet. Han har en sliten jacka, en ärvd snusnäsduk och ett par gymnastikskor som var vita när de var nya, men som har blivit grå.

Skosnörena är svarta med gula ränder, som nästan lyser i halvdunklet. Väska efter väska tittar han i men tar ingenting. Han är inte här för att stjäla, bara för att se. Det är en annan kraft som drivit honom hit, och den kraften löper genom hans varje cell, varje ven. Han är här för att jaga drömmar – eller rättare sagt en specifik dröm, som alltid tycks ha funnits i bakhuvudet, och han känner sig uppspelt. Samma känsla som en biljett med guldbokstäver skulle kunna tänkas framkalla hos någon som inte är uttryckslös uppfyller honom nu, där han tar sig fram genom vagnen. Han drivs av nyfikenheten som brinner i hans hjärta, kunskapstörsten som inte kan släckas. Han är en av de rastlösa människorna, en av dem som alltid längtar efter att vara någon annanstans, som alltid söker efter nya vägar och platser. Och han har drömt länge om just detta, att befinna sig på Ornamentexpressen, att vara på väg till en annan dimension. Vad han kommer att få se! Vilka människor han kommer att få möta! Elden i hans hjärta brinner och brinner. Han tassar fram mot den tunga dörren som markerar slutet av bagagevagnen och hivar upp ryggsäcken ordentligt på ryggen.

Mellan vagnarna blåser kalla vindar honom i ansiktet. Det är mörkare än det borde vara vid den här tiden på dygnet. Ornamentexpressen tycks inte riktigt påverkas av alla vanliga lagar och regler. Han smyger upp nästa dörr så tyst som möjligt, men det bildas ett drag när han glider in. Han står i den första i raden av andraklassvagnar, står där stilla och väntar. Hörde någon draget?

När ingenting händer på flera minuter tar han sig vidare inåt i vagnen. Han läser på affischerna när han går förbi. RES MED ORNAMENTEXPRESSEN. PERSONLIG RÅDGIVNING VID DIN SLUTDESTINATION. VI ERBJUDER DIG ALLTID SKRÄDDARSYDDA LÖSNINGAR. Bortanför tågets internreklam finns affischer för boende och restauranger, golfbanor och utflyktsorter. Allt till rabatterat pris, allt skräddarsytt, allt individuellt och problemfritt. När han kommer till kupéer som inte har fördragna gardiner hukar han sig och smyger förbi under fönstret mot gången. Han vet att han borde ha stannat i bagagevagnens temporära trygghet, avskild från konduktörens biljettgranskande ögon; men han kan inte stå emot elden i hjärtat. Han måste låta fötterna bära honom dit de vill, bara lite, bara se sig omkring. Med elvaåringens naivitet hoppas han att han kan hålla sig undan upptäckt där han går, fullt synlig, mitt i gången på ett passagerartåg.

Och inte vilket tåg som helst.
På nästa vagnsdörr sitter Ornamentexpressens logotyp, en vapensköld omgiven av sirliga vinrankor i grönt. Pojken känner igen den gröna färgen från broschyrerna därhemma och från den text som finns tryckt över hela Expressens utsida. EVIGHETEN. BESÖK OSS IDAG. Han sticker handen i fickan när han skjuter upp dörren, låter fingrarna snudda vid den falska biljetten, hans absoluta reservplan, som ligger däri. Han borde inte gå in, det är inte för sent att smyga osedd tillbaka till bagagevagnen; men nyfikenheten driver honom, pumpar genom hans blod som adrenalin. Han skannar av rummet. Det är fullsatt. Fortfarande ingen skymt av konduktören. Det står en servitris med fnasig hy bakom beställningsdisken och fumlar med en disktrasa. Hylla efter hylla med inplastade smörgåsar, läskburkar och pappmuggar, servetter och engångsbestick. Engångsartiklarna och den billiga maten skär sig på ett oroande sätt mot skinnfåtöljerna, glasborden och kristallkronorna, till och med tapeterna; och ger en underlig aura till hela vagnen. Längre bort i restaurangvagnen sitter en medelålders kvinna och petar med gaffeln i en burk med sallad, men de flesta som kommit till restaurangvagnen äter inte mat, utan skummar igenom dagstidningen.

Pojken går genom rummet. Något känns fel, något han inte kan sätta fingret på. Allt tycks gå i ett långsammare tempo här, som om just den här vagnen befann sig i en nedsaktad tidsbubbla, till och med ljudet av hans egna steg. Han går förbi servitrisen som i ett töcken. I samma sekund som hon öppnar munnen vet han att han är illa ute.

”Du där! Har du biljett?”
Långsamt trevar han i fickan efter den falska biljetten. Det slår honom att han inte borde behöva visa biljetten för en enkel servitris, men något med honom måste ha skrikit fripassagerare och alarmerat henne. Han funderar på att springa, men han vet att det är lönlöst. Vart skulle han ta vägen? Tillbaka till bagagevagnen? Hjärtat slår hårt i pojkens bröstkorg. Elden brinner intensivare än någonsin. Tidning efter tidning tippas och blottar nyfikna ögonpar. Inte ens på den sista färden, inte ens ombord på Ornamentexpressen, slutar människor intressera sig för vad som drabbar andra. Det närmsta ögonparet stirrar på honom under en blänkande skärmmössa.

Konduktören. Den allseende konduktören.
Som i trans tar pojken fram biljetten, och sträcker fram den till konduktören med samma darrande på fingrarna som mannen med guldbiljetten i första klass. Han ser konduktörens ögon kisa och läsa av den guldpläterade texten, bokstäverna som är uppenbart ditklistrade, uppenbart asymmetriska. Ser honom känna på pappret som inte riktigt är tillräckligt mjukt, och inte riktigt har rätt nyans av grönt.
”Retur,” läser konduktören högt. ”Tur och retur.”

De många ögonpar i vagnen som hittills varit som klistrade vid pojken och konduktören får plötsligt röster.
”Retur?”
”Sa han retur?”
”Sitter han på en returbiljett?”
”Jag har bara enkelbiljett!”
”Alla har enkelbiljetter! Det ska inte ens finnas returbiljetter!”
Instinktivt backar pojken ett steg, hotad av det exploderande intresset. Plötsligt brinner inte elden i hans hjärta. På bara ett par sekunder har han decimerats från interdimensionell äventyrare till en rädd liten pojke, på tio, kanske elva år.
”Var fick du tag i den här?”

Han vill säga till konduktören att han inte har köpt biljetten, att den inte ens är giltig, att den bara är en imitation av en gammal biljett som lyckosamt letat sig ner i en soptunna därhemma. Han vill säga detta, vill skrika ut det, men halsen känns tjock och ogenomtränglig, igenkorkad av skräck.
”Var har du fått tag i den här returbiljetten?”
Det känns som ett skämt. Ett utdraget, absurt skämt, som varar för evigt i restaurangvagnens isolerade bubbla av tid. Hans reservplan håller på att falla i bitar på grund av slarv med detaljer.
”Den är falsk,” kraxar han fram till slut. Rösten känns skrovlig och hes. ”Jag har… jag har gjort den själv. Den… jag… jag var bara nyfiken.”

”Du har stulit den,” säger konduktören. Ett sus går genom folksamlingen. Plötsligt är inte en själ i vagnen längre uttryckslös. ”Erkänn. Erkänn att du har stulit biljetten.”
”Jag har gjort den.”
”Du har stulit den.”

Konduktören ger sig inte. Pojken ger upp debatten utan ceremonier, snor runt och sätter av i full fart ner genom bistron. För vad som verkar vara millisekunder blir konduktören överraskad, innan han far upp på fötter och följer efter. Människor reser sig från skinnfåtöljerna och börjar springa. Pojken hör deras steg bakom sig. Han sliter upp dörren med den vackra logotypen på och kastar sig ut i gången förbi andraklasskupéerna, kastar sig genom hinnan på tidsbubblan och återfår sin hastighet. Hans fötter har aldrig varit så tunga, aldrig vägt så mycket som bly, som när han springer nerför gången. Han springer förbi de kupéer han tidigare smög sig förbi, springer förbi som en flyende skugga. Bakom honom lämnar den allseende konduktören och restauranggästerna sin inplastade och långsamma bubbla. Han kan höra hur deras steg blir fortare och deras röster högre. Konduktören springer längst fram, snabbast av dem alla. Pojken slänger upp nästa dörr. Nordanvinden slår honom i ansiktet som en örfil. Panikartat rycker han i handtaget till bagagevagnsdörren.

Låst.
Den är låst.
Ett fast grepp om hans axlar. Konduktörens vassa röst som skär genom vinden och snurrar runt honom lika vårdslöst som om han var en livlös docka.
”Ornamentexpressen tolererar inte tjuvar.”
Hans röst låter inövad, automatiserad.
”Jag stjäl inte.” Pojken andas dessa ord. ”Jag ville bara vara säker på att komma hem igen.”

Konduktören ler. Ett fruktansvärt, förvridet leende som klyver hans ansikte i två.
”Ingen kommer hem från Ornamentexpressen.”
Med en enda svepande rörelse vänder han pojken åt sidan och knuffar honom hårt i ryggen. Han ser efter pojken där han faller ut i natten som en dödsdömd trasdocka. Tyst vänder han sig om, öppnar dörren in till andraklasskupéerna, kliver in och stänger den igen bakom sig. Härinne står restauranggästerna, nu tysta, och väntar. Här och där längs kupéerna i andra klass öppnas dörrar och nyfikna huvuden sticks ut. Alla stirrar på konduktören.

Han vill inte behöva göra dem besvikna.
”Är det någon som vill köpa en returbiljett?”

Till startsidan