Visionären

Visionären

Rebecca Ferm

Jag är 25 år. Jag bor i Skövde där jag nyligen avslutat tre års högskolestudier inom datorspel och 3D-grafik. Mina stora intressen är film, datorspel, TV-serier och litteratur. Jag gillar att skriva om det mystiska och okända, i en annars normal och vardaglig miljö. Några av mina noveller har publicerats i olika antologier, men jag skriver mer för min egen skull än för att bli publicerad.

När regnet övergår i trött fallande snö kryper Agnes ner från fönsterbrädan. I rummet kastar de små sänglamporna ett rosa sken över de vitmålade möblerna, glasföremålen och böckerna. Agnes ler.

Små nätta fötter som tassar över en mjuk matta. Smala flinka fingrar, mjuka runda lockar. Kristallblått öga mot titthålet i dörren. Utanför, ingenting. Bara en bred korridor med ljuskronor i taket. Huset är stilla. Bara den lilla väckarklockan på byrån skär genom tystnaden – tills Agnes kastar en blick på vindspelet som hänger i fönstret. Det pinglar till, och börjar spela till en osynlig vind. Musiken är avskalad. Men hon tycker den är vacker. Kanske vackrast i världen.

Hon sträcker ut sina smala fingrar mot en boktrave på andra sidan rummet. Ett smalt svart anteckningsblock glider ut mellan böckerna, far genom rummet och landar i hennes händer. En gest mot sänglamporna och sakta förändras deras stadiga ljus till ett långsamt pulserande. Nu är ljuset ännu vackrare där det slår upp mot väggarna. Glatt tassar Agnes till sängen, och kryper upp ovanpå överkastet med sitt lilla block. En blyertspenna kommer flygande till henne från skrivbordet. Hon fångar den med lätthet. Spetsen trycks mot papperet.

De första figurerna tar form. Grått mot svart mot vitt. Skuggor och ljus tecknas om varandra. I rummet pulserar det rosa skenet. Glasföremålen börjar lyfta från sina hyllor. Hennes glasprydnader. Det är snöglober, glaskulor, glasdjur. En ung ren med små, bräckliga horn. En kanin med gulddetaljer på de hängande öronen. En katt, förevigad mitt i ett språng. Alla kastar ljusspel på väggarna. Hon låter dem sväva, släpper dem fria. Som instängda fåglar som fått en oväntad chans att få sträcka på vingarna. Leendet på hennes läppar förvandlas till ett skratt utan att hon märker det. Och mot papperet trycker hon pennan, trycker hon blyertsen; och skapar de mest vackra av landskap.

På monitorn en våning ner är ljusspelen inte rosa utan svartvita och vindspelet är stumt. Genom ångorna från tekoppen övervakas monitorn av Edna, en rynkig kvinna med grånande hår och djupt liggande ögon. Det finns granit i hennes ögon; en flisa av något hårt från kärnan av hennes själ, och där hon sitter rakryggad i trästolen utstrålar hon fortfarande fragment av auktoritet. Hårt sluter hon fingrarna om koppen, låter värmen från teet stråla ut i stela fingrar och upp i armarna.

Många gånger har hon sett Agnes teckna sina bilder. Många gånger har hon sett glasdjuren sväva, vindspelet spela utan vind, och ljuset gå från statiskt till pulserande och tillbaka igen. Hon har sett allt Agnes kan, men vet ändå att det finns mer; saker hon aldrig sett och som Agnes aldrig medvetet demonstrerat. Under det allra mest ytliga och lekfulla i flickans beteende finns en potential till något större. Och bara detta lilla gruskorn av intuition är tillräckligt för att framkalla skuggan av ett leende på Ednas läppar. De kan ta Agnes. De kan ta alla anteckningar och bränna konsten. De kan göra vad de vill, men aldrig förinta det gruskornet. Det ingjuter henne med någon form av skev belåtenhet… en svärtad tanke om hopp.

Edna är inte ensam i monitorrummet. Vid kaffebryggaren på det låga arkivskåpet står en man i lång, mörk ytterrock och ett cigarillpaket i fickan och studerar ett par blanketter. Han sa att han hette Tom. En bock här, en bock där. Han fyller i blanketten med en tjock svart tuschpenna som sprider en stark, frän lukt i rummet. Då och då rynkas pannan och han ser lätt bekymrad ut. Edna orkar inte se på den byråkratiska charaden. Blicken vandrar tillbaka till Agnes. Små, vita punkter blinkar nu i rummet. Hennes stjärnor. Edna tar en klunk te till.

I flickrummet tar bilden form, den färdiga målningen, det spontana konstverket. Ögon som följer linjerna. Känner doften av färgerna. Andas nyanserna. Hon pressar mot arket med en blyertspenna som aldrig behöver vässas, tecknar i ett anteckningsblock som aldrig får slut på sidor. Hon tecknar vad hon ser, ur ögon som aldrig bedrar. Vid den halvöppna garderoben på andra sidan rummet materialiseras ett gult, uppflammande ljus, och mjukar för en sekund upp det rosa skenet, för att sedan försvinna igen i en puff av snirklig rök.

Vid monitorn fryser Edna till när den gamla, luddiga teddybjörnen reser sig ur flammorna vid garderoben och lufsar bort mot Agnes. Det är första gången Edna sett Agnes göra det. Ge något liv. Ge det mänskligt liv. Personlighet. Plötsligt känns det som en bakåtvolt genom tiden. Plötsligt känns det som om Agnes är fyra år igen och precis har leviterat sin första snöglob. Ednas hjärta slår hårdare mot bröstet. Det är inte meningen att Agnes ska kunna det här. Det är inte meningen att hon ska vara speciell.

Långsam snegling mot Tom, byråkraten. Sedan dras Ednas blick obarmhärtigt tillbaka till Agnes och det lurviga gosedjur som nu tycks dela med sig av artistiska råd. Edna sitter klistrad vid skärmen.

”Jag tycker det är för tråkigt,” säger teddybjörnen dovt till Agnes med sina knappögon vända mot teckningen. ”Det finns ingen känsla där.”
Men hon bara ler, och fortsätter dra sina linjer. För en stund hörs bara vindspelet i rummet. Vindspelet och det avlägsna, nästan ohörbara ljudet av fallande snö. Sedan säger teddybjörnen:
”Edna vill något.”

Penna som lättar tyst från papperet. Öron som spänns. Ögon som sluts.
På våningen nedanför kan Edna knappt andas. Hon känner sig varm i pannan och svag i knäna. Hennes axlar är spända där hon sitter i sin trästol. Hennes skrynkliga fingrar kramar så hårt om tekoppen att det känns som att den ska gå sönder. Allt hon kan tänka på är Agnes, och bockarna i rutorna på rockmannens blanketter. Låt dem inte se det. Låt dem inte se vad hon har gjort. Snälla, låt henne lägga undan den där teddybjörnen!

När Agnes lyssnar riktigt noga – och tystar vindspelet – kan hon höra små puffar av röster, glidandes och viskandes, genom väggarna. Hon kan höra Ednas senaste tanke bland dem. Det är lätt att urskilja den bland de andra flyende rösterna. Med ens blinkar Agnes och släcker därmed de rosa sänglamporna. Medan skenet från lamporna fortfarande dröjer sig kvar, och precis innan ljuset från fönstret tar över, gör hon en cirkulär gest i luften med blyertspennan.

Alla rummets glasföremål återvänder till sina platser, snabba som pilar. Renen, katten, kaninen. Inte ett ljud hörs när de landar, som om möblerna var gjorda av tyg. Teddybjörnen nickar till och blir slapp. Hon knackar pennan mot papperet i blocket och arket töms på blyerts. Varje penndrag sugs tillbaka in i pennan och målar upp landskapet baklänges, från existens till icke-existens, inom loppet av ett par sekunder. Hon blinkar igen. Sänglamporna flimrar till liv och stabiliserar sig. Agnes tassar över den mjuka mattan och fram till titthålet i dörren. Korridoren utanför är fortfarande lika tom. Hon vänder tillbaka genom rummet. Går mot fönstret.

Kryper upp på fönsterbrädet.

”Ditt te håller på att kallna,” säger Tom i monitorrummet.
Edna rycker till. Ett par droppar ljummet tevatten stänker upp på hennes ärmar. Hon blinkar ett par gånger för att skaka av sig vad hon just sett Agnes göra. Hon får anstränga sig för att ta fram graniten i ögonen innan hon vågar se på mannen som ska avgöra flickans öde.
”Jag plockar undan.”
Hon reser sig halvvägs, men Tom gestikulerar åt henne att sätta sig, och motvilligt glider hon tillbaka ner i stolen. Han lägger sina blanketter på bordet i en prydlig hög och slår sig ner på den andra av rummets två trästolar. Bredvid blanketterna ryker det nybryggda kaffet. Edna ser ner på det översta arket. Det stinker av tusch. Hälften av rutorna är avbockade.

Hon gillar det inte. Tom tänder en cigarill med vana händer. Röken lindar in rummet. Det känns olidligt tyst. Ednas ögonlock är nära att darra.
”Vissa människor har visioner,” säger Tom, efter en stunds tystnad. ”Vissa har visioner, och resten av oss lyssnar. Hur många skulle du säga tror på en självutnämnd visionär?”
”Är det en gåta?”

”Edna… låt mig fråga dig… hur länge du har vaktat Agnes.”
Hon sveps in i ett rökmoln som kittlar obehagligt i halsen. Minnesfragment flyter förbi. En fyraåring som får en glaskanin att sväva. Ett snirkligt EDNA med röd penna mot vitt papper. Huset de sitter i, yttergården och trädgården, klädda i gula och röda löv. Regn som droppar mot plåttaket på trädgårdsskjulet.
”Så länge det har behövts.”
Hon kastar en blick mot monitorn. Tom noterar det.
”Och hon har alltid uppvisat dessa egenskaper?”
Egenskaper. Han får det att låta så stelt och kliniskt. Som om det Agnes kunde göra var symptom på ett problem som måste lösas.
”Alltid.”
”Hennes förmågor har inte utvecklats gradvis?”
”Nej.”
”Inte gradvis med åldern?”
”Nej.”

Cigarillen mellan fingrarna. Kaffekoppen i samma hand. Fria fingrarna på blanketterna. Bläddrar, tummar. Grå ögon som studerar materialet. Grå ögon som lyfts. Blanketter som läggs ner igen. En klunk kaffe. En mun rök. Ett plötsligt leende, lite för brett.
”Du är beundransvärt envis,” ler Tom med uttryckslösa ögon. ”Beundransvärt på gränsen till idiotiskt. Idiotiskt envis, Edna.”
Edna säger ingenting.

”Dina anteckningar, som jag så nyligen läst… du ska ha tack för dina högst observanta betraktelser… antyder den exakta motsatsen till konstanta egenskaper. Agnes växlar, växer, ständigt. Jag ska erkänna. Agnes tycktes, till en början, i mångt och mycket vara ointressant. För simpel. För oanvändbar. Jag ska inte dölja för någon, och särskilt inte, Edna, för dig; att jag hade uteslutit henne som resurs för vårt… användningsområde. Under alla möten, alla uppföljningar, har det varit så. Hon har inte varit en Fenixfågel… förrän ikväll. Förrän för bara en liten stund sedan, Edna. Nu har jag sett det enda jag behöver veta för att veta allt om din lilla flicka. Jag vet att hon har den rätta kärnan. Det finns en chans att hon en dag kan bli vår bro… bron mellan sändare, och mottagare.

Övertaget kommer att bli vårt. Vissa har visioner, resten av oss lyssnar, som du säkert minns… Och vet du vad det var som övertygade mig?”
Han ler nu bredare än mänskligt möjligt. Edna stirrar storögt på det där leendet. För vita tänder. För raka. Ett leende som kunde skära ett ansikte i två och glatt sy ihop det igen för att få göra om det. Han kommer närmre. Lutar sig sakta fram över bordet mot henne. Cigarillröken som teaterdraperier bakom den slanka silhuetten. Lukten av tobak och tusch som slår emot henne som ett slag i ansiktet.

”Det var björnen,” säger han. Plötsligt är hans röst silkeslen. ”Det var att hon lyssnade genom björnen.”
”Det fanns ingen björn,” viskar Edna.
Väggarna kommer krypande.
”Bara hennes glassaker.”
Tom skrattar, dovt och mörkt.
”Ljug inte för mig, Edna.”

Väggarna är nära nu. Så nära att hon kan ta på dem. Då Tom reser sig från bordet och tornar upp sig över henne och det vita ljuset börjar flyta i kaskader från hans ögon, då leendet når öronsnibbarna och ändå fortsätter smyga bakåt; sänder Edna en sista tanke till sin skyddsling en trappa upp.
”Det blir ju så otrevligt när du ljuger.”

I flickrummet spärrar Agnes upp ögonen.

Till startsidan